Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från min utfläkning i DN i förra veckan. Självförvållad, förvisso. Men icke desto mindre märkligt att läsa om sig själv som det ”ljust och fräscht”-offer jag är. Särskilt som jag inte kände igen mig helt och hållet.
Det här var en nyttig erfarenhet för mig som journalist. Jag brukar ge goda råd till andra och trycka på vikten av att på förhand ta reda på så mycket som möjligt om krok, vinkel och journalistens förväntningar. Jag brukar förklara att det är smart att på förhand ha tänkt ut en och annan mening man vill bli citerad på och se till att droppa den så att det noteras, naturligtvis inom ramen för det ”message track” som binder ihop helheten av budskapet osv.
Men så är det det där med skomakarns son. Själv går jag till en intervju och tänker högt ur hjärtats djup i två timmars tid. Det var säkert av ren skrivkramp som reportern råkade citera mig fel på ett ställe som gjorde ont (nej, mitt renoveringsintresse har inte gjort mig mindre engagerad i min yrkeskarriär). Det blev i alla fall korrigerat på nätet. Jag får trösta mig med att de vid det här laget slår in tulpaner på Hötorget med papperstexten.
Det som fortfarande förbryllar är hur en del blir provocerade av mitt intresse för bostaden som investering. Mellan raderna i vissa kommentarer anar jag en känsla av att det är fult, rent av moraliskt förkastligt. Märk väl att jag nu talar om bostaden som ”investering” inte ”spekulationsobjekt”.
En annan frågeställning som överraskande dykt upp är den om hur detta påverkar min trovärdighet som ekonomijournalist. Kan det faktum att jag äger min bostad och att den är en viktig del av min privatekonomi påverka min nyhetsvärdering? Ja, lika mycket som det faktum att jag dessutom är man, bor i storstad, kör bil och har barn som går på dagis och skola påverkar vad det är för delar av samhället som skickar mig impulser och inspiration till nyhetsuppslag varje dag. Är man professionell har man dock en viss förmåga att inte fastna i sin egen bubbla när man utövar sitt jobb.
Är det ett problem i sig att vissa tittare nu vet så mycket om mig att de ser framför sig inte bara en man, en storstadsbo (dialekten hörs), en person som ingått äktenskap (man ser ju vigselringen på handen i rutan), utan även villaägare med bolån? Nu vet man alltså att jag inte bara drivs av sådant som ligger i gifta manliga storstadsbors privatekonomiska intresse. Nu kan man även misstänka att jag kanske vill påverka bostadspriserna till min fördel. Långsökt kan tyckas, men tanken har faktiskt vädrats.
Det finns 3,4 miljoner villor, bostadsrätter och fritidshus i Sverige. Många äger bostaden tillsammans, varför antalet ägare är större än så. Det är knappast en udda privatekonomisk belägenhet att vara egnahemsägare som jag.
Kanske handlar det bara om att det sticker i ögonen när det framgår att jag gjort en ”miljonvinst” på att sälja mitt hus? Men då kan det vara på sin plats att påpeka två saker.
För det första är priserna jag köpte och sålde för två sökningar bort på booli. Det är offentlig information. När jag – som brukar kräva av andra att svara på mina frågor – får frågan av en annan journalist vad jag köpte och sålde för, känns det fånigt att inte säga som det är.
För det andra steg priserna med 50% på den galna bostadsmarknaden under tiden jag ägde huset. Är jag en ”klippare” är jag en ofrivillig sådan. För egen del var inte utvecklingen önskvärd. Med tanke på de flyttskatter som beräknas på försäljningspriset hade det blivit mindre kostsamt för mig att flytta om priserna stått stilla. Jag tvingades dessutom köpa nytt i en lika dyr marknad, och eftersom alla tillgångspriser går både upp och ned kommer det förr eller senare en vändning. Då jag inte spekulerar i mitt boende (om jag säljer, var ska jag då ta vägen med familjen?), så kommer jag då tillhöra förlorarna. Den dagen kommer min fiktiva vinst istället ha förvandlats till en teoretisk förlust.
En sak är i alla fall väldigt säker – bostadsmarknaden är ett ämne som engagerar.
För att förstå sig på den har man nytta såväl av insikter i ekonomisk psykologi och makroekonomi som av ett intresse för design och arkitektur. Vilket jag har. Eftersom jag utöver min ekonomiska skolning dessutom råkar ha byggnadsvård och renovering som hobby, ägnar jag därför bostaden en stor del av min uppmärksamhet även på fritiden. Jag läser mycket – alltifrån tråkig auktionsteori till glassiga inredningsmagasin. Jag tänkte jag skulle dela med mig av mina tankar, kanske kunde de vara av nytta för någon annan? Jag startade därför en blogg i ämnet – Bostadsknarkaren. Skulle den också kunna vara ett problem för min trovärdighet som ekonomijournalist?
Jag trodde att ju mer man visar att man fördjupar sig inom ett visst område, desto mer kan man antas kunna om det. Ju fler böcker, artiklar och rapporter (från olika håll, med olika avsändare och vinklade åt olika håll), som jag visar att jag läser, desto större trovärdighet skulle jag ha när jag sedan som journalist rapporterar om ämnet.
Men jag kanske är naiv. Man kanske ska vara så genomsnittligt identitetslös som möjligt för att ”trovärdigheten” ska hållas intakt. Tråkigt om det är så. Och det kanske fortfarande anses vara idealet. Men hur ska det då gå att möta utvecklingen med sociala medier och ett blixtsnabbt kommunikationssamhälle där endast det som händer i ensamhet mellan fyra väggar kan hållas ”hemligt”?
Om transparens och ärlig redovisning av vad man kan och är intresserad av som person är en belastning för journalistens trovärdighet, vem kan då vara en trovärdig journalist på 2010-talet?
Alexander Norén 