Det är något speciellt med 175-årskalas

Det har sina fördelar att vara författare. Det händer till exempel att man blir inbjuden till kalas.

Har man skrivit något riktigt bra kan man hoppas på en trerätters i Stadshuset den 10:e december.  Bommar man Nobelpriset kan man alltid försöka kvala in till ett Bonnierkalas på Djurgården. Det är också rätt så fint. I fredags var ett sådant tillfälle när Albert Bonniers firade 175 år.

600 gäster – kräm de la kräm av Sveriges kulturelit – i ett gigantiskt partytält (som mer såg ut som en nybyggd utställningspaviljong än ”tält”) samlades för att känna sig utvalda och hurra  för födelsedagsbarnet. Alla var där, kändes det som. Jag såg visserligen inte Tranströmer själv, men det ryktades om att hans käpp hade hittats i köket. I alla fall var han där med sina ord. Uppsala  kammarorkester med operasångare Karl-Magnus Fredriksson och Erika Sunnegårdh uruppförde tre tonsatta Tranströmer-dikter.

Apropå Nobelpriset. Vid fördrinken försökte jag säga något intelligent om bordsplaceringen då jag insett att jag fått några författare till bordsgrannar.

-Det ser ut som att jag hamnat vid Kulturbordet…

Fast vid närmare granskning av de andra bordsplaceringarna framgick att det inte var något ovanligt kännetecken för middagsgästernas professionella profil.

Först var det lite jobbigt att vara på ett kalas med så många intressanta människor. Man vill ju gå fram och prata med alla. Få en liten bit av var och en. Jag började med att stövla fram till Leif GW och höra vad han hade för förväntningar på kvällen.

-Förväntningar på kvällen??? Att överleva!

Sedan tog han käppen och gick vidare. Bredvid honom stod Expressens Nils Schwartz som pliktskyldigt konstaterade att det var jag som hade skrivit den där ”bostadsboken”.

-Jag har den på jobbet, men inget som ligger överst på min måste läsa-lista, direkt.

Han insåg väl att den knappa komplimangen behövde utvecklas och fyllde på med att han var minsann nöjd med att bo i hyresrätt, han. Jag försökte förklara att boken inte handlar om för eller emot den ena eller andra boendeformen, att han nog missuppfattat grejen med boken och hoppades att ”Hög på Hus” skulle bli trevlig läsning när han så småningom kom ned till den i sin bokhög.

Sedan lossnade det. När jag kryssade mellan borden för att hitta min plats fick jag in några igenkännande nickar och en snygg vink till Hanne Vibeke Holst som expedierade en likadan tillbaka med ett leende som bonus.

Theodor Kallifatides höll ett elokvent och roligt tacktal om hur tiderna förändrats utifrån författarens perspektiv.

Med en viss underton av att det kanske ändå var lite bättre förr. Idag blir man tydligen som författare mer ”lämnad ifred av förlaget”.

Jag kan i alla fall inte klaga. Jag blev bjuden på fint kalas. Det räcker om förlaget hör av sig med en sådan inbjudan varje sommar, så lovar jag höra av mig med ett nytt manus vartannat år. Och så skriver jag in 200-årsfirandet i kalendern direkt. Andra fredagen i juni då också?