Covidioti del 1 -strutseffekten

I Pandemin har vi tvingats fatta snabba beslut under stor osäkerhet. Många blev fel, inte sällan på grund av en falsk magkänsla som lurade oss bort från rationellt beteende. Den första beslutsfällan: strutseffekten.

Corona-krisen var från första början en beteendekris. Fram till dess att vi kan räkna med ett fungerande vaccin, så hänger den epidemiologiska och ekonomiska utvecklingen på vårt dagliga beteende. Om vi lyckas hålla avståndet och hålla igång hjulen som grupp, beror helt på de små individuella besluten vi fattar i vardagen.

Själv upptäckte jag under våren 2020 hur mycket människa jag egentligen är. Trots att jag ägnat de senaste åren åt att läsa och skriva om hur man ska göra för att tänka klart och agera rationellt i sådana här lägen, så tog känslorna ändå över och styrde mig ur kurs vid fler tillfällen än jag egentligen vill erkänna.

Corona-pandemin visade sig bli en fallstudie i irrationellt beteende. I bloggen kommer jag den närmaste tiden publicera utdrag ur min nya bok Magkänslans intelligens där sista kapitlet handlar om den senaste tidens covidiotiska beslut och pandemiska beteenden. Vi börjar med strutseffekten!  

Den stora gåtan för mig under pandemin har varit varför vi knappt reagerade i januari/februari 2020 trots att det var alldeles uppenbart hur illa det var i Kina? Nyhetsbilderna från Wuhan, där man byggde nya akutsjukhus på rekordtid och stängde ned hela staden, fanns ju där och talade sitt tydliga språk: detta är inte en vanlig influensa. Även om kineserna gjorde allt för att dölja det i början (vilket förvärrade situationen för dem och resten av världen), så hade Kina vid den här tiden börjat ta det på högsta allvar. Varför gjorde vi inte detsamma?

Av samma anledning som invånarna i Pompeji bara stod och såg på i flera timmar när Vesuvius fick ett utbrott? Av samma skäl som man inte förberedde passagerarna på evakuering i tid på Titanic? Varför var det så få som lämnade New Orleans i tid innan orkanen Katrina? Så många som dröjde med att evakuera sig ut ur de brinnande skyskraporna den elfte september? Och så nu 2020 – varför väntade de flesta länder i världen tills det var för sent med att reagera på corona-pandemin?

Strutseffekten!

Vetenskapligt kallas detta för ”Normalcy bias” eller ”negativ panik”. Fenomenet förklarar varför så många inte gör någonting trots att det är uppenbart att katastrofen är nära. Studier av hur människor agerat i katastrofer visar att en liten del (10–15 %) får panik och uppvisar kontraproduktivt beteende,[i] En lika liten andel behåller lugnet, samlar tankarna snabbt och agerar för att rädda sitt liv. De flesta (ca 75 %) är förvirrade, deras tankeförmåga försämras och de blir handlingsmässigt förlamade. Fenomenet är så vanligt, menar psykologen John Leach som forskar kring överlevnadspsykologi, att man borde sluta tala om att människor antingen väljer att ”fly eller fäkta”. Det handlar snarare om ”fly, fäkta eller fastna” (”fight, flight, or freeze”)[ii].

Forskare har varnat oss för att en sådan här pandemi bara var en tidsfråga. WHO och Världsbankens gemensamma organ Global Preparedness Monitoring Board hade så sent som i oktober 2019 i sin årsrapport[iii] ett kapitel betitlat ”Förbereda för det värsta: en snabbt spridande, dödlig respiratorisk patogen pandemi”. Man konstaterade att samtidigt som risken för en ny global pandemi ökat så är världen inte förberedd på en pandemi där ett snabbspridande virus angriper andningssystemet. Bortsett från de mänskliga kostnaderna i form av miljontals döda, pekar man på de enorma ekonomiska kostnader som det skulle föra med sig i form av förhindrad världshandel och turism. Facit på förhand.

Bill Gates TED-talk ”The next outbreak? We´re not ready” hade setts 2,5 miljoner gånger innan den här pandemin började. Nu har hans föreläsning över 30 miljoner visningar. Men vad gör det egentligen för skillnad hur många som ser den, om ingen agerar utifrån insikten. Räcker det ens att vi upplevt den här pandemin och sett vad den kostat oss för att investera i bättre förberedelser?

När livet väl normaliserats igen kommer normalcy bias utöva en stark dragningskraft tillbaka till att fortsätta som vanligt, och att skjuta upp dyrbara katastrofförsäkringar till ”senare” när alla andra behov i samhället pockar på pengar igen. Precis som försäkringsbolag noterar en stor ökning i antal tecknade översvämningsförsäkringar precis efter en översvämning, medan intresset är svalt för det när minnet av översvämmade källare efter en tid falnat och andra vardagsutgifter känns mer angelägna. Precis som vi är medvetna om vikten att agera utifrån klimatförändringarna, men ändå skjuter det på framtiden, trots att framtiden rycker allt närmare med allt fler extremväder som snart inte längre kan bortförklaras med slumpen.

Det kan till och med vara så att enstaka oväder, så länge de utgör undantag, har motsatt effekt på oss. Vi klarar oss igenom dem, hyfsat snart återgår livet till det vanliga och hotet glöms snart bort. En falsk trygghetskänsla infinner sig när man konstaterar att ”det här fixade vi, så illa är det ändå inte”. Stolpe ut. Vi släppte inte in något mål och vann matchen. Men stolpe ut hänger på millimetern, och ett försvarsspel som bygger på att man ska ha tur när motståndaren har fritt fram framför mål är inte en hållbar strategi. Då förlorar man garanterat turneringen.

En sådan stolpe ut, eller ”near miss” i katastrofsammanhang, var orkanen Ivan. I flera år hade experter varnat för att New Orleans var väldigt sårbar om en stor storm skulle träffa staden. Skyddsvallarna var undermåliga och det saknades säkra platser att evakuera folk till. Detta påmindes man om nu när kategori 5-orkanen Ivan riskerade dra in över miljonstaden i mitten på september 2004. Stadens borgmästare uppmanade alla som kunde det att lämna staden. Men 100 000 saknade färdmedel och flygplatsen hade stängt. De skulle ha blivit fast i ett modernt Atlantis, där husen dränkts under 6 meter vatten.

Den här gången hade man tur. Orkanen tog en annan bana och New Orleans skonades. Det här var en kraftig varning om allt som behövde fixas för att klara ett liknande oväder, den dag det inte skulle byta bana i sista stund. Men man klarade sig ju, livet var tillbaka till det normala, och inget gjordes för att vara bättre förberedd nästa gång. Knappt ett år senare kom orkanen Katrina.

Ivan var för Katrina vad sars och mers var för coronan. En ”near miss” som borde ha manat till ökad beredskap men som istället inbäddade folk i en falsk trygghetskänsla. Pandemiforskaren och professorn i infektionssjukdomar Björn Olsen hör till dem som länge varnat för att något liknande corona-pandemin var att räkna med och borde stått högre på agendan.

– I tjugofem år har jag föreläst om vad som väntar. Att vår nuvarande livsstil gör nästa pandemi oundviklig … En och annan nickar, men ingen accepterar tanken att det faktiskt kommer att inträffa.[iv]

Normalcy bias.

Katrina är inte det värsta som kan hända New Orleans. Den bytte också bana strax innan den skulle ha nått staden. Nästa gång kan det bli en orkan som inte ändrar riktning innan den når land, utan fortsätter med full styrka rakt mot staden. Och nästa gång kan virus-pandemin bli både mer smittsam och mer dödlig. Ska vi verkligen lära oss något av detta, så bör vi se covid-19 som en ”near miss”, en varning om att vi borde vara förberedda på något ännu värre.

– Corona är inte den sista föreställningen. På sin höjd är det en generalrepetition inför nästa pandemi, som Björn Olsen konstaterar.

Då måste vi motstå frestelsen att helt återgå till det normala även om vi kan det i x antal år till. Det nya normala behöver utgå från att livet mellan orkanerna och pandemierna är en paus från katastrofer.

Det här är ett förkortat utdrag ur kapitlet ”covidiotiska beslut och pandemiska beteenden”, från min senaste bok Magkänslans intelligens.


[i] Why People ‘Freeze’ in an Emergency: Temporal and Cognitive Constraints on Survival Responses Aviation, Space, and Environmental Medicine • Vol. 75, No. 6 • June 2004 John Leach

[ii] https://thepsychologist.bps.org.uk/volume-24/edition-1/survival-psychology-wont-live

[iii] https://apps.who.int/gpmb/assets/annual_report/GPMB_annualreport_2019.pdf

[iv] Intervju med Björn Olsen på Uppala Universitets hemsida 4 juni 2020

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s