Det kommer hända igen. Och igen. Och igen…
Så många talar om att det är ”värsta krisen sen 30-talet”, att jag var tvungen att fräscha upp mina kunskaper om hur det egentligen var när det begav sig. Stämmer verkligen jämförelsen? Nätbokhandlade referensverket ”The Great Crash 1929” av Harvard-professorn John Kenneth Galbraith.
När nu sista sidan är slukad, så bekräftas känslan av att det nog ändå är en del betydande skillnader som borgar för att vi nog slipper soppkök på gatorna de kommande tio åren. Främst handlar det om att kunskapen om hur man för ekonomisk politik väsentligt förbättrats. Man har lärt sig av misstagen helt enkelt. Då förvärrade politiken lågkonjunkturen (som inte direkt utlöstes av börskraschen, utan ”bara” förvärrades av denna) så att det blev en depression. Nu försöker man i alla fall mildra det ekonomiska fallet med hjälp av penning – och i vissa fall även – finanspolitik.
Men, vissa saker lär vi oss aldrig. Eller snarare, vi vill inte dra slutsatserna av vad vi lärt oss. Så här avslutas boken ödesmättat, apropå risken för att bubblor och krascher ska hända igen, med tanke på att finansmarknadens aktörer och politiker hellre tänker bekvämt kortsiktigt än tar svåra beslut för att undvika problem på lång sikt. Alltså ”kissa i sängen”-dilemmat:
”..financial capacity and political perspicacity are inversely correlated. Long-run salvation by men of business has never been highly regarded if it means disturbance of orderly life and convenience in the present. So inaction will be advocated in the present even though it means deep trouble in the future. Here, at least equally with communism, lies the threat to capitalism. It is what causes men who know that things are going quite wrong to say that things are fundamentally sound.”
Alexander Norén 