Ojdå. Resumé tolkar mitt senaste inlägg som att jag raljerar över ”S”. Det enda jag möjligen gör mig lustig över är den talrika förekomsten av röda byxor i den manliga delen av svansen kring den kungliga societeten. Själva satsningen på elitskvaller tar jag på största allvar. Därför tycker jag det var den mest intressanta artikeln i rosa tidningen imorse, värd ett inlägg på bloggen:
1. Marknaden för kunglig bevakning expanderar i takt med att de kungliga barnen gifter sig. Hur man kan göra affärer på det inom turism, mode och media tycker jag är spännande att se. ”S” inriktning är ett tecken på att svenskarna förväntas sukta efter mer kunglig vara framöver.
2. Amelia Adamo säger att man ska testa tidningen i 10 nummer, det är intressant för det säger något om att det gäller att vara snabbrörlig på tidskriftsmarknaden, och att hon hellre vågar testa och dra tillbaka än att aldrig ha spelat på en harpa…
3. Amelia Adamo är ”öppenhjärtig” i intervjun med DI. Tidningsdrottningen – som är det närmaste vi kan komma Oprah i norra Europa – vågar erkänna att det är nervöst att sätta en obruten vinnarsvit på spel för att testa något nytt: ”…när som helst kan fallet från piedestalen komma.”
Jag brukar avsluta mina blogginlägg med någon form av kommentar eller analys av nyheten. Den här gången ville jag säga att jag tror att marknaden för den här typen av skvaller ändå är rätt så stor om man skrapar på den politiskt korrekta ytan.
Ett sådant här år med kungligt i luften borde det funka att rikta in sig på skvaller om societeten kring Hovet. Entouraget – med Noppe i spetsen – plus alla som vill se sig själva som en del av klicken ”som festar på samma ställen som Madeleine” kombinerat med de som bara drömmer om att få festa med dem, är ju tillräckligt många för att en upplaga på 50 000 ex väl borde vara inom hyggligt räckhåll.
”Röda byxor” – det nya svarta i vår?
Alexander Norén 