Staterna räddade bankerna, och nu ska stater rädda stater. Men var ska pengarna komma ifrån om till och med EUs 7000 miljarders-paket skulle visa sig otillräckligt i slutändan? Andreas Cervenka på Svenskan är rädd för att det inte finns så många fler ”lenders of last resort” att uppsöka:
”Men om inte EU tänkt sig att hämta nästa räddningspaket från rymden (eller Kina) är ammunitionen slut nu.”
Paul Krugman tolkar stödlånen som ”att köpa sig tid”, men menar att de i sig inte löser problemet:
”…my reaction was to say that the EU was making the classic mistake, treating a solvency problem as if it were a liquidity problem.”
Men det faktum att ECB ska kunna stödköpa utsatta länders statsobligationer (om ingen annan vill ha dem), dvs att kunna sätta igång en inflationsdrivande sedelpress, ser han som en möjlig mildring av problemet eftersom högre inflation skulle försvaga euron och funka som en ”devalvering” som kan hjälpa exporten:
”It now seems that Trichet has been dragged kicking and screaming into becoming at least a semi-Bernanke, engaging in much more expansionary policies than before… A more expansionary monetary policy could make a real difference — especially if the ECB ends up accepting somewhat higher inflation.”
Apropå det där med ”vargflocken” som det är så populärt att tala om, DIs Peter Benson tycker det är mer passande att tala om ”Gamflocken”:
”Gamen dödar inte sitt byte, men är specialist på att identifiera sitt nästa skrovmål i form av skadade och sjuka djur. Lika lite som gamen dödar sitt byte, lika lite är det spekulanterna som har orsakat Greklandskrisen.”
Alexander Norén 