Hajen

Vaknade imorse efter en obehaglig dröm. Jag simmade i en bassäng medveten om att där fanns en haj. Jag fick inte gå upp. Jag var tvungen att simma där för att bevisa något. Att jag klarar av inte bli uppäten? Att den inte är så farlig? Jag var i alla fall tvungen till doppet, det fanns inget alternativ till att sjunka ned i bassängens grumliga vatten. Det var höst och länge sedan någon rensat poolen. Dimma uppe vid bassängkanten.

Så kom den. Hajen.

Inte så stor som jag väntat. Inte fullt så lång som jag. Växer den med åren eller blir inte arten större än så här? Vad var det för sort? En sådan som äter människor eller inte? Kan för lite om hajar för att känna igen typen.

Stabilt glider den obevekligt förbi. Den noterar naturligtvis min närvaro men stannar inte upp vid mig. Självsäkert glider den vidare framåt, förbi.

Borta. Bara skumt vatten med disigt ljus – skenet av en ficklampa som letar efter något i vattnet. Det är natt nu.
Plötsligt är det något som greppar foten.

Det är Emma som nyper mig i tårna och viskar att det är dags att hoppa upp och duscha innan barnen vaknar.

Jag klarade mig.
Den här gången i alla fall.