Familjen Duktig får tillökning

Läser i Aftonbladet om den nya statussymbolen som förenar Madonna och Jamie Oliver med svenska kändisföräldrar som Martina Haag och Maria Montazami. De har alla gjort det – skaffat ett fjärde barn.

– Ett framgångsrikt familjeliv har blivit högsta status, säger framtidsstrategen Mats Lindgren till tidningen.

Det räcker inte med att vara superförälder. Enligt Lindgren ska man tydligen vara duktig i alla andra grenar också för att kunna tävla i statusjakten.

-Det räcker inte med att ha fyra barn. Man ska även ha dubbelkarriärer, baka surdegsbröd, sylta, safta och ha en prunkande trädgård.

Och som om det inte var nog får man inte ta hjälp heller, inte ens om man har råd.

-Att anlita en barnflicka eller annan hjälp är en statussänkare. Det antyder att man inte sköter sitt föräldraskap och finns där tillräckligt för sina barn, vilket är det värsta man kan göra, säger Marie Söderqvist Tralau, omvärldsanalytiker och vd på United Minds till Aftonbladet.

Jag har tre barn – 2, 4 och 6 år gamla. Jag hinner knappt torka upp det kladdiga lunch-riset från golvet förrän det är dags att trampa i de klibbiga kvällsmats-makaronerna. Visst är det härligt med många barn att älska och bli älskad av (nåja, jag får mig också en och annan tjottablängare av dem när jag är ”dumma pappa”). Men det blir ju faktiskt lite mindre tid över för annat för varje extra barn man får. Det är inte proportionerligt, nej det är det inte. Från noll till ett barn är det ljusår. Från ett till två barn en månlandning. Från två till tre är det som charterresa till månen. Man börjar vänja sig nu. Men varje barn kräver sin uppmärksamhet och omsorg. Blöjbyten, barnuppfostran, påklädnad och kramar med godnattsaga kan aldrig rationaliseras bort och gå på rutin. Till slut blir man förälder och husmor på heltid om familjen närmar sig ”Familjen Annorlunda”-storlek. Om man inte får ta hjälp. Av mormor, farfar, barnflicka eller vem man nu har möjlighet att ringa in. Med det får man tydligen inte, nä. Man ska vara så förbannat duktig nuförtiden.

Sylta, safta, ekologisk mat hitådit, inget halvfabrikat duger. Jag orkar inte ens åberopa surdegspapporna som bevis på eländet. Det ska ta tid. Eftersom det är det vi verkar ha minst av i ”livspusslet”, så är det exklusivt att låta det ta tid. Status=hinna med mycket. Alltså, fler barn=status.

Oron för att jag inte hänger med i racet ökar när jag sen läser intervjun med fyrabarnsföräldrarna tillika yrkeskarriäristerna Mikko och Pia som påstår att ”det är inte särskilt mycket jobbigare med fyra barn än med ett. Dels håller de varandra sysselsatta. Dels ger fler barn mer energi.”

Inte särskilt mycket jobbigare? Redan där blir jag provocerad. När jag sen hör att man bara får mer energi ju fler barn man har, anar jag surdegsdoft lång väg. Självuppoffringens altare blir extra synligt när Pia intygar att livspusslet funkar tack vare flexibla arbetstider som gör det möjligt att ”jobba på kvällar och nätter” istället.

Som om jag inte fått nog dåligt samvete för att jag tillåter mig att sova om natten, påminns jag om att klockan nästan är tre på eftermiddan. Hög tid att gå iväg och hämta på dagis. Så gör vi ju i mina kvarter.

– Här i Bromma bor ganska många karriärmänniskor. Men när man kommer till dagis klockan fem är det knappt en unge kvar. Det ligger helt klart status i att ha tid att umgås med sina barn, säger Pia.

P.S.

Under detta blogginläggs tillblivande satt min 2-åriga dotter framför teven hela tiden med en skål ostbågar i handen. Hon mår under omständigheterna väl.