Nästan 700 000 svenskar spelar alfapet i mobilen genom Wordfeud. Norrmannen Håkon Bertheussen har studerat datateknik på universitetet och började utveckla appen på fritiden. För DI Weekend berättar han att han förra våren vill testa att utveckla en app, mest som ett hobbyprojekt.
-Jag hade läst om personer som hade lyckats göra appar till smarta mobiler. Jag ville bara testa om jag också skulle kunna klara av det, säger han till tidningen.
Man kan säga att han lyckades rätt så bra. Nu har spelet laddats ner sju miljoner gånger och varje dag tjänar han 75.000 kronor på Wordfeud, skriver DI. Att han satsade just på Alfapet har ingen djupare förklaring än att han själv gillar det och saknade ett sådant onlinespel.
Det lönar sig att gräva där man står, särskilt om man råkar slå an en social sträng. Jag tror att Wordfeuds succé bygger på det faktum att det erbjuder ett okomplicerat sätt att hålla kontakt med vänner och bekanta. Ett nytt ord är det enda som behövs för att för att höra av sig och få bekräftat att de lever och mår tillräckligt bra för att ha tid att lägga på detta tidsfördriv. En något mer personlig och intellektuell form av Tamagotchi.
Dock är det tydligen inget för mig. Som den late adopter jag numera är, testade jag detta först förra veckan inför en Gomorron-soffa som skulle handla om Wordfeud. Hittade en morgonpigg spelare kl 04.30. Jag lade några ord men honom/henne precis före sändning, men sen återkom jag aldrig. Påminnelserna om att spelet snart skulle ta slut kändes bara som en pop-up av dåligt samvete.
Jag behöver inte ytterligare en grej att hålla liv i. Inte när det alltid finns ytterligare en artikel jag har dåligt samvete för att jag inte läst i tidningen, ytterligare en blogg jag borde kollat in, och ytterligare en utflyktsryggsäck jag borde komma ihåg att packa åt barnen till imorgon bitti.
Nej tack, inte ytterligare ett ”måste” i vardagen.
Alexander Norén 