Jag har till alldeles nyligen sprungit i gamla urtvättade t-shirts och sweatpants med målarfläckar. Men i takt med att alla andra ser så stylish ut i joggingspåren har jag kommit att få be om ursäkt för min grungiga stil. Till slut lämnade jag in, och gick och köpte mig funktionskläder jag med. Numer far jag fram som en självlysande tetrafisk i neonorange och limegrönt i skogarna. Bra om man skulle råka ut för en olycka och skallgångskedjan ska hitta en. Men det är ändå ett nederlag, för jag identifierar mig inte med de high-tech-löpare som min outfit besläktar mig med. Jag är inte karl för kläderna, jag springer under falsk flagg. Då är det skönt att läsa att det finns fler som mig. Till och med sådana som helt vägrar att överge den sjaviga looken. Naturligtvis är det Erik Hörstadius som bär fanan i denna motreaktion på löparindustrins accessoarhets. Av hans debattartikel i Aftonbladet idag att döma tillhör han inte de som precis investerat i ett par svindyra tåskor med automatiskt uppkoppling till Facebook.
Johan Esk tar stafettpinnen vidare i det högteknologiska löparspåret. I dagens krönika i DN konstaterar han att Lidingöloppet sprangs snabbare för 30 år sedan – fjolårets bäste svensk skulle ha fått stryk med fem minuter av bäste svensken 1980 och den som sprang in på plats 1000 var mer än 13 minuter sämre förra året och Esk funderar på vad som kan vara förklaringen:
”På 30 år har svensken blivit ett mer stillasittande och datoriserat folk. Man kan aldrig blogga sig till en bra tid.”
Men man kan ju alltid ta hjälp av alla nya hjälpmedel som sportindustrin mer än villigt ställer till vårt förfogande:
”…gps-klocka, pulsband, cyklar för trettio tusen, kolhydratgeléer, barfotaskor (ja, ni hör ju hur det låter), löparstrumpor för 250 spänn (och det är inte ens tiopack), längdskidor som får kosta hur mycket som helst och glasögon, stavar, löparkläder enligt köpteorin: Top of the line.”
Alexander Norén 