Vår längtan efter ”rökning tillåten”

Programledningen på TV3 måste sitta och undra vad det är som händer. En superhårt marknadsförd egenproduktion med kända ansikten som dragplåster – Trule Talent – floppar (ligger runt 100 000 tittare på vardagarna). I jetströmmarna efter ”Mad Men” drar kanalen samtidigt igång den amerikanska serien ”Pan Am” som andas HBO-produktion och vips så får de 589 000 tittare på premiäravsnittet. Enligt Resumé den mest framgångsrika premiären för en utländsk tv-serie hittills i TV3.

Vad har då byggt upp folks förväntningar så pass att nästan 600 000 bänkar sig framför TV3 en söndagskväll på ren nyfikenhet?

Trailern och ”filmaffischen” med fotomodeller till flygvärdinnor som går i takt och håller andan för att inte spränga gördeln skickar signalen att detta är en sexigt smart  romantisering av sextiotalet. Den smarta ironiska blinkningen underlättar klivet tillbaka till framtiden, in i en framtidsoptimistisk värld där utveckling var något odelat positivt. Inget snack om att flyget förstör miljön, inget snack om att dra in på gratisdrinkar och mat för att hålla kostnaderna nere, inget snack om att flygvärdinnornas kjolar var för korta. Allt var så bekymmersfritt på det där sextiotalet! Glamouröst och ångestfritt, så skulle vi väl vilja leva? Om inte det är möjligt på riktigt, så kanske för en halvtimme i alla fall?

Längtan efter en enklare värld där god tydligt går att skilja från ond, där könsroller inte förvirrar, och där rökning är tillåten såväl på 10 000 meter som på reklamkontoret tror jag är en viktigt beståndsdel i förklaringen av ”Pan Am”´s X-faktor.