Precis kommit hem från en vecka på Öland. Underbara dagar vid havet på nordvästra kusten, om det inte vore för det där huset.
Vi var på visning i måndags. Röta i golvet och utedass, men vafan – läget vid Alvaret var jättefint, huset rymligt och 2,3 ha tomt som troligen kunde styckas av.
På grund av det latenta värdet i tomten vädrade jag på förhand bra affär och så blev vi lite kära när vi var där. Om vi slog till?
Nej.
Förnuftig släkt och vänner förklarade för oss att vi absolut inte borde ta på oss mer att stå i, med renovering kvar där hemma och tre barn som kräver sin tid.
Mitt eget förnuft så också nej. Vi behöver inte ett landställe. Det är billigare att hyra, vi saknar inte saker att lägga vår tid på osv. Alla de där skälen till varför ett sommarställe rationellt sett är hål i huvudet.
Men magen sved ”Ja”!
Jag tänkte för mycket och tackade således nej. Ångrade mig mer och mer och sms:ade till slut patetiskt nog mäklaren igårkväll: ”Är det för sent att ångra sig?”
Trissade upp försöken att kasta in äggen i ugnspannkakan, och ringde idag mäklaren. Svararen på.
Då berättar Emma att de tagit bort det från nätet. Det var för sent att komma på bättre tankar.
Nästa gång ska jag komma ihåg att inte tänka för mycket. Lagom mycket förnuft är tillräckligt nog. Måste lära mig att lyssna mer på den galna magkänslan. Den kan vara klokare än man tror.
Det kommer ta långt tid innan det här tåget går igen. Det är inte bitterhet, utan blott en rationell eftertanke som möjligen lär mig en läxa till nästa gång. Då jävlar!
Alexander Norén 