Idag var det Jans tur att vara Janne

Mötet imorse mellan Guillou och Frigyes stannar kvar i mitt huvud. Jag försöker reda ut deras bevisföring.
På fråga ”Solbacka” står det klart att Guillous betyg som han drar fram i sändning väger rätt så tungt… Frigyes i Studio ett på eftermiddagen verkade hålla med om det.
På fråga ”papa Pétain eller papa de Gaulle” har Frigyes ett ”svarta svanar”-resonemang á la ”jag hittar bara vita svanar, alltså finns inga svarta”. Det håller inte som bevis att man inte hittar någon bland de första 100 man ser… Det finns ju svarta svanar (även om de inte är så vanliga i våra trakter).
Guillou å sin sida har bevis för att från en viss tidpunkt under kriget har hans far och farfar inte varit medlöpare till Vichyregimen. Men inget 100%-igt bevis för att de aldrig (kanske i hemlighet) varit det. Å andra sidan, vem kan avkräva en sådan bevisföring mer än 60 år senare?
Efter mötet trodde Guillou att sista ordet härmed var sagt. Vilket Norstedts efter ”krismöte” bekräftade någon timme senare.
Jag gick från studion med en flashback till när Kjöller mötte Josefsson i vår studio nyligen. Då satt Hanne på Pauls plats. Och precis som nu satt Janne på Jans.

Uppdatering:

Läs här en reflektion av Erik Wijk om denna drabbning.

Apropå SvD’s notering att dramaturging såg ut att vara uppgjord på förhand: bägge var inbjudna på samma premisser och bägge visste om att motparten hade med sig ”motbevis”.
Jag kunde inte förutse att mötet skulle komma att bli en sådan vändpunkt i frågan.

Medierna i P1 har följt upp faktabråket genom att även ta fram Guillous betyg i landsarkivet i Uppsala och ger honom rätt.

I Resumé blickar Frigyes tillbaka på veckan då boken han jobbat med i flera år drogs in på obestämd tid efter tisdagens möte med Guillou i Gomorron.

Och i sin söndagskrönika i Aftonbladet knyter Guillou själv ihop säcken under rubriken ”Drömmen om att sätta dit mig blev för stark”.