”Rationell rasism”

Läser Tim Harfords senaste, ”The logic of Life”. Och precis som med kriminaliteten, så försöker han förstå – inte ursäkta – diskrimineringen av ”invandrare” på arbetsmarknaden genom att förklara en del av den med rationella ekonomiska motiv.

Dels talar han om ”bigott” rasism. Nassar och allmänt främlingsfientliga, som ogillar invandrare av mer eller mindre ideologiska skäl. Det är inte de som är rationella, de är bara ”galna” enligt Harford. Och så talar han provokativt om den ”rationella rasismen” (”rational racism”), som egentligen borde kallas för ”rationell diskriminering” på svenska. Den bygger på samma princip som försäkringsbolagens diskriminering av unga män när de prissätter en bilförsäkring. Man ser inte till individen, det har man inte tid med, utan behandlar Kalle Karlsson enbart utifrån vilken grupp han tillhör. Den gruppen krockar oftare än andra, alltså är det rationellt att diskriminera alla ur den gruppen genom att ge dem högre premier. Man skulle också kunna tala om ”statistisk diskriminering”. På samma sätt är det – obehagligt nog – så att det kan vara rationellt av en stressad rekryterare att sortera bort alla ansökande med icke-Svensson-namn om det statistiskt finns fler högutbildade bland Svenssons i Sverige (om man utgår från att utbildning borgar för kompetens). Och det tragiska är att ju oftare detta sker, desto mindre incitament finns det för den diskriminerade gruppen att kosta på sig utbildning, för det lönar sig ju inte i rekryterinsgssituationen. Och då blir det rationellt för den gruppen att inte plugga vidare. Och så förstärks den negativa spiralen…

Är det dessutom så att den diskriminerade gruppen är i påtaglig minoritet, kan det ta lång tid för diskrimineringen att straffa sig ekonomiskt för företagen (som ju går miste om kompetens, eftersom det inte ser till individerna utan bara till gruppen). Så resonerar Harford med stöd av Gary Beckers teori om detta.

Personligen tror jag man gör det lite för lätt för sig att så radikalt skilja mellan ”galna rasister” och ”rationell diskriminering”. Gränsen är nog rätt så flytande. Och grupppsykologi leder ju ofta till att man helst tar in sådana som liknar gruppens existerande medlemmar, och befäster det homogena. Därför finns det även en subtil, kanske omedveten, lätt form av ”galen rasism” som sjuder under ytan även på den som vill tro sig vara ”öppen” och ”medveten om problematiken”.

Vidare tar Harford upp problemet med att den diskriminerade gruppen tenderar att hålla tillbaka sina ”sociala utbrytare”. Med utgångspunkt från svartas situation i USA, så diskuteras ”acting white”-fenomenet. Illustrerat av ekonomen Roland Fryers pappas ord när Fryer berättade om sina planer att studera på högskola för att fly ghettot:

”I don´t care how much education you get or how successful you become, because you´ll always be a nigger”

Harford menar att det är logiskt att straffa de som bryter sig ur gruppen för att fly till en annan, bättre, social klass. De går ju inte att lita på. Varför investera i att bli vän med någon som kanske snart försvinner och ”sviker gruppen”? Därför finns det ett starkt grupptryck inom den diskriminerade gruppen mot att studera för att ”komma vidare”. Nyss nämnda Fryer skickade ut en enkät till 90 000 elever och bad dem skriva ned namnen på sina närmaste vänner. Och så matchade han dessa svar mot varandra. Han fann att vita barn med goda studieresultat fanns med på många andra elevers kompislistor. Medan de mest populära svarta barnen (och ”latinos”) var de med halvdana studieresultat…

Men finns det inget hopp då? Jodå, mot slutet av Harfords kapitel om rasism så närmar han sig några lösningar. För det första menar han att myndigheter måste tänka på problemet mer än företag, eftersom företag så småningom tvingas inse att de går miste om kompetens vilket påverkar deras lönsamhet negativt. Myndigheter går ju dock inte i konkurs, så de behöver mer piska. Dessutom menar Harford att ”affirmative action” kan vara bra då den utformas så att den inte sänker den hjälpta gruppens incitament att studera (”jag får ju ändå jobbet”) samtidigt som den skänker hopp att det faktiskt lönar sig att skaffa sig en utbildning (”jag kanske får jobbet ändå om jag ser till att ha rätt examen”).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s