Semestern i Spanien fick mig att åldras väldigt snabbt.
Att komma bort till en ny miljö hjälpte mig att koppla bort vardagen så pass att jag omedelbart glömde koden till mitt betalkort. Första kvällens take-away i Altea kunde jag inte betala, det stod stilla i hjärnan. Koden jag vanligtvis knappar in två gånger per dag här hemma, var nu helt borta. I flera dagar försökte jag på bankomaten runt hörnet, utan jackpot. Till slut försökte jag för många gånger samma dag, så den spanska bankomaten tröttnade på mig och käkade upp kortet. Begynnande demens? Något för en minnesforskare i alla fall.
En dag på vägen till Supermercadon för att inhandla dagens baguette, så retade jag mig på hur uteserveringarna för varje år växer sig större och större här nere, mer och mer ockuperar de trottoaren så man som fotgängare måste väja för dem, istället för att kunna gå en tidseffektiv rak sträcka fram och tillbaka. Jag började tänka att de nog gör lite som de vill här, att detta borde regleras på något sätt.
Jag kom dock av mig i mina tankar om uteserveringsanarkin när jag förfasades av en hund som bajsade på trottoaren.
Jag gav jag en menande blick till den bekymmerslöse hundägaren som inte plockade upp bajset efter sig. Jag lärde mig sedan en mening på spanska, beväpnad med vilken jag omedelbart skulle kunna tillrättavisa nästa bajshuligan som skulle uppenbara sig:
”El perro es tuyo, la calle es de todo!” = Hunden är din, gatan tillhör alla!
Åsså var det det här med Dra-maten dårå. Shoppingvagnen som jag aldrig tänkte befatta mig med. Men när Emma kommenderade mig ut för att handla 16 liter vatten utöver den dagliga baguetten, så kunde jag inget annat än lyda henne när hon tyckte jag skulle ta med den för att kunna få hem så många vattenflaskor som möjligt. Det var ändå 40 graders värme med solen i zenit därute. Jag kände inte för slaganfall, så jag drog den med mig.
Men hur drar men en shoppingvagn med stil? Hade noterat att tanterna oftast kör den framför sig. Gubbarna drar den efter sig. Jag försökte dra den lite nonchalant sådär. Men det spelar ingen roll hur man drar den. Det blir penschigt hur man än bär sig åt.
Men jag måste erkänna att det var väldans bekvämt och praktiskt! Inga plastkassar som skär i händerna, inga stela axlar när man kommer hem. Nu är bara frågan om jag skall våga mig på att dra maten även här hemma? Som tur är behöver jag inte ställas inför utmaningen än på ett tag, jag har ju barnvagnen att lasta på i några år till.
Så vad kallar man en man som gnäller över ”brott” mot ordningsreglerna, skäller ut bajshundägare, och drar mjölken i shoppingvagn?
Gubbjävel!
13 år var jag lillgammal. Vid 33 är jag redan pensionär.
Nä, nu är det nog hög tid att ta en promenad ned till vattnet och mata duvorna…
Alexander Norén 