Jag är uppenbarligen inte ensam om att irriteras på beteendet att släppa allt man har för handen, till exempel avbryta ett möte eller personligt samtal för att svara i telefonen så fort den ringer. Emanuel Karlsten rasar också mot detta otyg i DN:
”Galenskapen blir kanske tydligast när vi vänder på den. Jag testade det häromdagen när jag skulle köpa hämtmat från thai-kiosken runt hörnet där jag bor. Fem personer stod före mig i kö. Jag gick en bit bort och ringde in min beställning i stället. Inga problem, beställningen prioriterades framför de fem personer som stod i fysisk kö.
Kanske handlar telefonsvarandet om en ängslighet att missa någon eller något – ett tillfälle, en röst, en bekräftelse, en människa. Eller så är det så enkelt som att beteendet är så djupt nedärvt att vi inte reflekterar över det. Vi bara svarar – det ringer ju?”
Alexander Norén 