”Pensionsmarknadens soffliggare gör bättre ifrån sig än den ivrige fondbytaren”, är beskedet i TT-telegram idag. Nyhetsbyrån citerar Pensionsmyndighetens årliga rapport enligt vilken pensionssparare som bytte premiepensionsfonder fler än 15 gånger under 2011 fick en värdeutveckling på minus 13,7 procent, medan de som inte bytte alls landade på minus 8,0 procent. Den passiva metoden slog även det totala snittet på minus 8,6 procent.
Andelen sparare som bytte fonder 2011 var liten, bara cirka 18 procent.
Samma sak för 2010. Då fick de ivriga fondbytarna sämre utveckling än de som inte gjorde något alls.
Men det var inte länge sen som rubriken var ”Aktiva PPM-sparare vinnare”. Då tog man fasta på Pensionsmyndighetens statistik för perioden från starten vid millenieskiftet fram till 2010. Så vad stämmer? Bäst att byta ofta eller sitta still i båten?
För det första handlar det i PPM´s fall om att de som bytt mycket sedan starten inbegriper de som bytt överhuvudtaget, och många valde i början t ex IT-fonder som sedan visat sig vara usla investeringar. De som inte bytt alls under denna långa period sitter troligen kvar med dåliga fonder, vilket drar ned soffliggarnas resultat mer än vad den passiva strategins rykte egentligen förtjänar.
För det andra beror allt på NÄR du byter. Det handlar om tajming. Bland de som bytt ofta under 2010 och 2011 finns nog många som hoppat av när det skakat till på börsen, och sedan missat rekylerna. Det är ett vedertaget faktum att småsparare hoppar av för sent och kliver på för sent för att få till tajmingen rätt när det är ryckigt på börsen. Utifrån det perspektivet är det klokare att ”sitta still i båten” (alltså om man upptäckt ovädret för sent).
Hur som helst, lita inte på enskilda rubriker i stil med ”Sitta still i båten bäst” eller ”Fondbytare vinnare”. Sådana förenklade sanningar vilseleder mer än de vägleder. Att bli en vinnare på börsen ÄR mer komplicerat än så…
Alexander Norén 