Idag besökte vi vattenlandet Aqualandia i Benidorm. Efter 1000 spänn för familjen i inträde (efter rabattkuponger som ”sparade” oss 400) så fick barnen direkt höra av sitt päron till farsa att ”passa på nu att utnyttja detta till max och ha väldigt väldigt väldigt roligt för det kostade mycket pengar!”. Som om inte ”sunk cost fallacy”-klockorna (läs Kahneman’s ”Tänka fort och långsamt” för mer om detta så centrala begrepp inom ekonomisk psykologi) ringde tydligt nog i och med det, så fyllde Emma i med att ”det som kommer gräma mig mest är att barnen inte kommer våga åka en bråkdel av alla dessa attraktioner…”
Sunk cost fallacy=pengar man redan investerat är redan förlorade. Ingen mening att tänka på det som varit, fokusera på att göra det bästa av framtiden istället. Alltså ingen bra idé att anstränga sig att ”utnyttja” alla attraktioner om man ändå inte vill åka dem. Men så tänker inte vanliga människor. Så tänker inte jag. Även om jag ju vet att jag inte borde…
Tur då att Aqualandia överraskade positivt med många roliga barnvänliga grejer.
Och att barnen överraskade med att våga mer än vi trodde!
Men jag kunde ändå inte motstå frestelsen att få lite payback på slutet när man fick möjligheten att köpa bilder på barnen som togs när maskoten hälsade på oss vid entrén. Försökte vinna tillbaka fyra euro genom att fota av pappersfotot som hängde på väggen vid utgången.
Emma: ”Skynda dig på, du är så pinsam!”
Jag: ”Visst, men det är så puckat att sälja pappersbilder i dessa digitala tider, det är enda sättet att kunna maila bilden till mormor och farfar!”
Jag hann knappt ta första bilden…
…innan en snabbfotad pappetsfotoförsäljare hann fram och skyla bilden med en broschyr:
Av integritetsskäl väljer jag att inte helt exponera den ljusskygga dinosauriens signalement…
Jag svarade att ”information wants to be free!” och gick nöjd därifrån. Man kan ju alltid beskära och förstora den första bilden…
Alexander Norén 