Hur ärlig ska man vara?

Hade en diskussion på redaktionen idag om vad som är lämpligt att twittra och blogga om privat samtidigt som man är anställd på SVT och därmed på sätt och vis hela tiden är en representant för företaget. Frågan är mest relevant för de utåt sett synligaste medarbetarna som programledare och reportrar. Jag sa att genom min blogg så ställs jag hela tiden inför frågan: ”är denna åsikt, denna kommentar förenlig med mitt uppdrag på jobbet”?

Jag menar att man inte ska skriva om något som man inte kan stå för, oavsett i vilket sammanhang man annars figurerar. Det som man inte vill ska kunna vändas emot en, ska man helt enkelt låta bli att uttrycka. Samtidigt uppmanar bloggen som uttrycksform till personligt tyckande, jag tycker man kan likna det med krönikan om man ska ta en gammeldags journalistisk liknelse. Således provocerar bloggformatet fram åsikter framför allt, och då är det ju lätt att ”tungan slinter”. Men det kanske inte är så farligt ändå? Genom bloggandet och twittrandets framfart, så blir allt fler mediekonsumenter vana vid ett mer personligt uttryckssätt. Det finns ett mervärde av att förstå hur de tänker på redaktionen, varför de gjorde de val av intervjupersoner som de gjorde. Många skulle säkert tycka det var intressant att veta varför vinkeln blev som den blev i teveinslaget, varför man valde att uppmärksamma en viss grej och inte en annan.  Såsom Aktuellts ”Öppen redaktion” släppte in tittaren i verksamheten, så länge som experimentet pågick. Det var ett stort steg mot transparens för ett ”gammelmedium” som SVT. Just ”transparens” är nyckelordet här. Framtidens mediekonsumenter kommer inte nöja sig med att få ”dagens sanning” serverad genom en DN-artikel eller ett Rapportinslag som börjar och slutar med publiceringen av nyheten. De kommer  vilja veta hur nyheten kom till, hur reportern tänkte under resans gång, vilja kommentera inslaget och uppskattar respons av redaktionen. För så funkar det ju på bloggarna. De nyhetskanaler som för allt fler blir de första källorna till ny ”information”. Men tiotusenkronorsfrågan är: ”hur transparent ska man vara, var går gränsen för vad vi ska tänka öppet”?

Eller om man så vill uttrycka sig med Hanne Vibeke Holst ord, var går gränsen för när man bara är ”emotionellt inkontinent”? Jag kom hem från jobbet ikväll och satte på teven. Där satt hon och Björn Ranelid och diskuterade just detta i Skavlan. Det började med ”Jante” och slutade med en debatt dememellan kring hur ärlig det är lämpligt att vara.
Vibeke Holst står upp för Jantelagen och beklagar att den håller på att försvagas. Vi behöver mindre ärlighet, hon menar att det är så jobbigt att hela tiden vara öppen och rak mot alla. Hon tror att vi kommer bränna ut oss genom att vända våra liv ut och in på bloggar hit och dit i realtid.  Ranelid förordar transparens, att hela tiden säga som det är – låt det bära eller brista. Han är emot Jantelagen.

Jag måste säga att jag står på Ranelids sida. Hur jobbigt är det inte att hela tiden behöva fundera på vilken roll man ska spela nu? Behöva fundera på hur man lägger orden i ett visst sammahang? Till skillnad från hur man kunde uttrycka sig i en annan kontext. Det om något riskerar bränna ut en i förtid…

Men det är klart, allting behöver man ju inte säga. Om jag pruttade i bilen på vägen hem, så är väl det lite mer information än du behövde veta? Det finns en gräns mellan vad som är privat och vad som kan få vara personligt, som man delar med andra. Var och en får bestämma var den gränsen går, men på den ”personliga” sidan den gränsen tycker jag i alla fall att det verkar lättast och skönast att låta öppenheten råda.  Så blir det inte så mycket ”dubbel bokföring” att hålla reda på, som Björn Ranelid skulle sagt.