Amorteringskrav eller slopade räntevadrag? Det är den stora frågan just nu i debatten kring bolånebubblan som vi inte vill ska blåsas upp för stor även i Sverige.
Amorteringskrav kan vara snårigt att få till med en perfekt lagstiftning som inte lämnar utrymme för att kringå reglerna. Å andra sidan slår det inte lika hårt mot bolåntagares privatekonomi som slopade ränteavdrag. Däremot kan man faktiskt tycka att det vore sunt om skattesystemet inte uppmuntrade till att låna, som ju räntevadragen gör. Det är ju dyrare att spara än att låna till villaköpet. Så borde det så klart inte vara. Men att riva upp ränteavdragen kan bli mycket smärtsamt för bostadsmarknadens tungt belånade hushåll. Så det gör man inte hur som helst.
Jag kanske är naiv, men valet kanske inte ska stå mellan antingen eller. Kanske blir det allra bäst om man slår ihop de två, och gör det hela frivilligt?
Skulle det inte kunna gå att få till en slags ”skatteväxling” som kompenserar slopade räntevadrag med en lika stor skatterabatt för den som amorterar? Räntevadragen på 30% betyder att staten bjuder på 300 kr av varje 1000-lapp jag betalar i ränta. Istället för att få 300 kr skatteavdrag på den punkten, kunde jag väl få 300 kr avdrag på skatten för varje 1000-lapp jag amorterar?
En reform som ersätter ränteavdraget med ett ”amorteringsavdrag” stimulerar amortering istället för belåning och innebär plusminusnoll på sista raden för privatpersonen. Dessutom helt utan krav på någon, allt är frivilligt. Var är haken?
Alexander Norén 
Jag tycker det låter osunt att staten hjälper till med amorteringen. Det blir ju mycket lustigt om jag kan låna ex. 3 miljoner kronor och bara behöver betala tillbaka 2 miljoner, och resten betalar staten. Det om något hade fått mig att vilja maximera mina lån…
Ett bra sätt att minska sin skatt blir ju att ha en årsinkomst på banken och varje år lånar man upp en årsinkomst som man veckan efter betalar av och därmed så kan man dra av en årsinkomst på skatten. Givetvis kan reglerna utformas så att just detta extremfall inte är möjligt, men det visar ju på orimligheten i ett sådant förslag.
Johan, där har du helt klart hittat en oönskad effekt.
Men skulle man inte kunna tänka sig att detta bara gällde gamla lån? I det nya systemet skulle det för nyutlåning inte längre finnas vare sig ränteavdrag eller amorteringsavdrag. Men för gamla lån ersätter amorterinsavdrag ränteavdraget.
Det blir som en ”amnesti” för gamla synder, och ”nu vänder vi blad och går vidare…”
Ja det beror ju på hur förlåtande man är. Personligen tycker jag att människor ska ta ansvar för sina handlingar och leva med konsekvenserna så länge det har varit fria val. Jag har en ganska tydlig uppfattning om rätt och fel, och att belöna människor för att de varit oansvariga i sitt lånande är inte rätt. De människor som betett sig ansvarsfullt och tvingats avvakta med husköp under flera år, eller fått väsentligt mindre för pengarna de var beredda att lägga än vad de borde fått kan ju känna sig blåsta om man nu efterskänker 30% av skulden för att de som överbelånat sig ska klara sin ekonomi.
Jag ser dock problemet med att marknaden skulle krascha fullständigt om man återinförde sunda kreditregler och att svenska banker, och därmed Sverige, skulle drabbas hårt av detta. Det gör mig dock ont att se att systemet nu är så fel att det kanske inte går att införa regler som leder rätt. Valet verkar stå mellan att rädda överbelånade människor låta inflationen vara högre än räntan under ett stort antal år, och därmed förstöra för de som tagit ansvar och sparat, eller låta Sveriges ekonomi ta en riktigt allvarlig smäll med en bostadskrasch som krävs om vi ska återgå till sunda kreditregler. Oavsett hur ont det gör är jag dock helt för det senare alternativet. Jag är som sagt mycket förtjust i det som är rätt.