Klart man kan ersätta smör med margarin när man steker köttbullarna. Ändå köpte jag på mig extra mycket smör när det satt en lapp i butiken om att det är smörbrist i Sverige.
Man kan nog inte ersätta Tranströmer med margarin. Men man kan ju alltid hålla sig någon vecka tills bokhandlarna fyllt på sina lager med Nobel poesi. Ändå slåss folk på Akademibokhandeln och kastar sig på nätbokhandeln för att få sig ett ex direkt. Varför då? Tranströmers texter är ju inte direkt nyheter som tappar sitt värde om några dagar. Tvärtom har han väl fått priset för att det handlar om tidlös konstnärlig höjd i poesin?
Så varför detta ”Kaos i bokhandeln” som Resume.se skriver om?
Det är som smöret. Det som det finns lite av och som andra vill ha, ökar i värde även om jag egentligen inte behöver det just nu. Knappheten har ett värde i sig. Ett värde som kommer sig av känslan av att vara en vinnare som kom över sista boken, att få vara först med det senaste (vilket ju är lite paradoxalt när det handlar om flera decennier gamla dikter). Känslan av att vara exklusiv, lite förmer.
Men då är man ju redan ljusår efter de som är pålästa och kultiverade från början. De har ju redan läst allt av Tranströmer (och pluggade in Adonis lite extra inför igår också, för säkerhets skull).
Den jobbiga känslan av att vara sist på bollen har gjort att jag aldrig slagits vid bokhandelsdiskarna när det blivit dags att läsa årets Nobelprisförfattare. Fast den här gången hände något. Igår gick jag också till bokhandeln för att köpa mig egen best of Tranis. Har en känsla av att den här mannen vill man nog läsa, inte bara för att man borde.
Fast jag gjorde det i smyg förstås, beställde samlingen på nätet. Jag vill ju inte skylta med att jag är sist på bollen igen.
Alexander Norén 