Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2010

Stockholmare utmärker sig som de värsta bostadsknarkarna av alla, det är nu kartlagt i en undersökning. Inte så konstigt att bostadsvisningar blivit fritidsintresse just i huvudstan, där priserna skenat som värst och man oroar sig lika mycket för sin bostadskarriär som för jobbet.

Read Full Post »

Många är vi inom fin-medierna som brottats med hur vi ska prata om äpplet utan att nämna frukten vid namn. Av alltifrån publicistiska skäl (”vi ska inte ägna oss åt vad folk gör i sängkammaren”) till juridiska (”det kan utgöra grund för förtal”). Resumés Viggo Cavling är upprörd över detta som han menar är inget annat än rent hyckleri:

”Debattörer som annars aldrig ägnar sig åt så triviala ting som människors kärleksliv blir medieanalytiker och tidningar som hävdar att de inte skriver om kändisars otrohet skriver fyra-fem artiklar varje dag om de två kvällstidningarnas artiklar om otroheten. Det finns bara ett enda ord för det som pågår nu och det är hyckleri.”

Oavsett om det är rätt eller fel att inte kalla ett äpple för ett ”äpple”, så är det bara att konstatera att Madde, Jonas & Tora-affären gett oss ett nytt svenskt rekord i metajournalistik.

Read Full Post »

”Det är fel av fin-medierna att lämna walk-over till kvällspressen” i Madde & Jonas-bevakningen. Den handlar inte om att publicera allt eller inget, det handlar om hur man presenterar det, skriver Staffan Dopping på sin blogg.
Bästa mediekritiken i Jonasgate så här långt.

Read Full Post »

Läser på Resumé att TV4s Tarras Wahlberg väljer att inte kommentera Jonas & Madeleine-historien. Det är väl inte så konstigt med så tajta band som hon har till Kungahuset. TV4s Nyheterna förklarar varför de inte berört ämnet i sina sändningar:

”för att vi vet inte vad som har hänt. Vi berättar inte heller om otroheter, det är människors privata angelägenheter”, säger TV4Nyheternas chef Ann Lagercrantz.

På deras nyhetssajt läser jag också förre pressombudsmannen Per-Arne Jigenius som tolkar den stora kvällstidningsbevakningen av historien som att vi ser ett paradigmskifte där vi nu trätt in i en era med hårdare bevakning av hovet och offentliga personer:

”För offentliga personer i just hovsammanhang och i symbol- och underhållningsbranschen så markerar det här ju att det nu blir hårdare tag. Man har passerat en gräns som inte tidigare passerats”

Men inte bara kvällstidningarna och Svensk Damtidning har tagit upp detta. I SRs ”P1Morgon” diskuterades ”medias bevakning av kungahuset” där Patrik Åkeson, ordförande i rojalistiska föreningen, efterlyste mer ”saklig information” från kungahuset i frågan men höll inte med republikanen Per Svensson som konstaterade att det inte finns något egentligt privatliv för de kungliga:

”Att vara kunglig handlar om reproduktion, att se till att familjen fortsätter att avla barn så den kan fortsätta sitta på tronen… Det finns inget privatliv för de kungliga”.

I ”P4 Extra” pratade man om att ”Otrohet sägs vara orsaken till kärlekskrisen” med en relationsexpert som talar om otrohet som fenomen.

Ekot nämnde dock ingenting. Å precis som P1 Morgon och P4 Extra ändock tog upp det, så gjorde TV4s Nyhetsmorgon uppenbarligen en annan värdering av det rimliga i att ta upp ämnet till diskussion än TV4s Nyheterna. Precis som jag var med och lyfte fram ämnet i SVTs Gomorron Sverige utifrån vinkeln ”vad betyder det för det stundande stora bröllopet och hur bör Kungahuset hantera storyn för att minimera pr-skadan”, samtidigt som Rapport avstod från att beröra frågan.

På söndag dyker ämnet upp igen i SVT då Aftonbladets chefredaktör Jan Helin intervjuas i Agenda om det var rätt eller fel att publicera storyn.

Finmedia tycker det är jobbigt att vara för rakt på sak, så man pratar om allting ”kring” storyn utifrån ett slags mediekritiskt/reflekterande perspektiv. Fulmedia går pang på rödbetan och tar sig även friheten att spekulera en hel del utöver de få fakta som finns i målet.

Bakom alltihopa finns en grundläggande fråga som alla publicister bör ställa sig, oavsett om de arbetar inom Public Service eller på kvällstidning:

-Vad finns det egentligen för allmänintresse som kan motivera ett sådant intrång i privatlivets helgd?

Aftonbladets ledarredaktion tycker helt klart att ”kärleksaffären är en fråga för hela svenska folket” med motiveringen att skattebetalarnas investering i den varumärkesbyggande ”myndigheten” hovet riskerar att tappa i värde av sådan här negativ uppmärksamhet.

Jag tycker själv att frågan är enkel.

Som journalist ska man granska människor, företag och organisationer utifrån det som är deras uttalade mål och syfte med verksamheten. Granskningen får vara tuffare ju högre uppsatt föremålet för den är. Särskilt när det gäller de som är satta att representera folket.

Kungafamiljen har en extrem särställning med konstitutionella rättigheter utöver alla andra. De är per definition högst upp av alla på den hierarkiska ordningen vi har ställt upp i vår monarki. Därmed kvalar de in i att vara offentliga personer som är så offentliga att de skall vara föremå för granskning.

Eftersom själva målet med deras verksamhet just är att ”vara offentliga” bör således också granskningen av deras verksamhet rikta in sig på hur de för sig i offentlighetens ljus.

Syftet med deras offentlighet är dels att vara en slags enande symbol för det svenska folket. För detta krävs att man har folkets respekt, och således lever tillräckligt föredömligt enligt rådande normer och moral i samhället. Syftet med hovets verksamhet är vidare att ”marknadsföra Sverige utomlands” (som det brukar heta när apanaget försvaras). Även för detta krävs att man håller upp en bra fasad utåt, så att man laddar varumärket ”Sverige” med positiva värderingar.

En relevanta granskning av kungahuset borde därför rikta in sig just på hur de lyckas med att skapa en positiv bild av sig själva i offentligheten.

Men hur ska man se på respekten av privatlivet då? Har de inte rätt att få sitt kärleksliv lämnat ifred? Tyvärr för de som råkar ingå i kungafamiljen, är svaret ”nej”. Det måste vara skitjobbigt att vara kronprinsessan Victoria, prinsessan Madeleine, prins Carl-Philip och kanske ännu jobbigare just nu att vara Daniel eller Jonas (de är ju nybörjare på det här). Men det ingår liksom i arbetsbeskrivningen att ens relationer är i fokus. Då tronen är något som går i arv, är ju förlovning, giftermål och barnafödslar en naturlig del av det som förväntas av en i jobbet som kunglig. Det har kungafamiljen naturligtvis förstått, och därför kallar man till presskonferens när förlovningar tillkännages och bröllop planeras.

Men om man direktsänder förlovningen i teve så får man också räkna med att drottningens uttalande om att ”bröllopet blir inte av i år” och en norska som påstår sig ha varit föremål för en otrohetsaffär, blir uppmärksammat det med. Som alla kändisar får lära sig – ger man lillfingret så åker snart hela handen. Berättar du vitt och brett om din nya kärlek, så har du själv gjort den delen av ditt privatliv offentlig och därmed gjort ditt kärleksliv till ett allmänintresse. Allt eller inget. Vill du inte läsa om din skilsmässa i tidningen, berätta då heller inte om ditt bröllop. Eftersom nu kungafamiljen knappast kan välja att hålla den positiva delen av privatlivet hemligt (det är ju deras jobb att gifta sig och få barn!) så kan de heller inte räkna med att bli lämnade i fred vad gäller de tråkigare bitarna.

Slutsats: det är rätt att bevaka kungafamiljens kärleksliv. Det är till och med grundläggande för en kritisk granskning av hovet. Om man nu ska ta monarkin på allvar.

Däremot gäller samma krav på saklighet och faktagranskning när det gäller bevakningen av de kungliga som i granskningen av andra höjdare inom samhället. På det viset råder faktiskt jämlikhet mellan kungligheter och vanligt folk.

Read Full Post »

Att säga att media har svårt att hantera relationen till kungahuset är en lätt underdrift. Man vill att katten ska ligga still i sitt knä – inom räckhåll – så man stryker den helst medhårs.

Om det stämmer att både Expressen, Aftonbladet och Svensk Damtidning hade Jonas-storyn färdigkokad och klar, varför väntade de på att en norsk skvallertidning skulle trycka på avfyrningsknappen?

Spelteori. Ingen vill vara först ut. Först på hemmaplan (Sverige) straffas. Minuspoäng från hovet (som istället kan favorisera den andra tidningen). Minuspoäng från folket som hellre läser om kunglig kärlekslycka än ”kärlekskris i kungahuset”. Men om man kan skylla på norrmännen, så slipper man minuspoängen (”hey, det var inte vi som startade det här…”), och kan kamma hem på uppsidan i form av ökad lösnummerförsäljning. Även om det alltjämt mestadels rojalistiska svenska folket egentligen inte vill läsa det här, så är det som när man åker förbi en bilolycka på motorvägen. Man kan inte låta bli att titta…

För det kan väl inte vara så att de väntade med att publicera för att de var osäkra på om Tora talar sanning? I sådana fall ska de inte publicera alls. Inte igår. Inte idag. Inte imorgon.

Men om det nu är så att hovet fått sin egen Tiger Woods-skandal på halsen, så är de i akut behov av krishantering. Tystnaden är skadlig. Den föder bara mer spekulationer. Ska bli intressant att se om de lyckas få kontroll över situationen eller fortsätter reagera passivt på skriverierna.

Read Full Post »

Dagens mest överraskande nyhet: stödet för kungahuset rasar. Samtidigt som den rojalistiska yran är på topp inför kronprinsessans bröllop! Hade siffrorna sett värre ut för kungahuset om det varit ett ”vanligt” år, eller är det en överdos på kunglig bröllopsyra som tar ut sitt pris?

Kanske kan det här ge några sympatiröster tillbaka? Chefredaktör Karin Lennmor uttalar sig självsäkert för Resumé om sanningshalten i påståendet om orsaken till att bröllopet mellan Jonas Bergström och prinsessan Madeleine skjuts upp. Men varken Expressen eller Aftonbladet har ännu så länge hakat på storyn. Ska bli intressant att se om det dyker upp i deras upplagor imorgon.

Read Full Post »

Expressen skriver om ”lyxvillan på Lidingö som reades ut”.

Det är den här 1800-talsvillan med 10 000 kvadratmeter insynsskyddad strandtomt i Elfvik på Lidingö som hade begärt pris på 37,5 miljoner. Den såldes via uppmärksammade stjärnmäklaren Fredrik Eklunds firma ESNY. När Eklund gjorde entré med mäkleriet i Sverige uttalade han sig kritisk om lockpriser för DI:

”Vi kommer att sätta ett högt listpris, och sedan är målet att nå dit. Det är så det fungerar i New York och på alla andra stora marknader.”

37,5 miljoner för villan på Elfvik visade sig dock vara lite för kaxigt. För enligt Expressen så såldes den för endast 29 millar. Jag är inte mannen att bedöma om 29 är mycket eller lite för ett sådant här objekt (jag brukar inte shoppa hus i den prisklassen). Kanske var strategin att sätta ett för högt begärt pris för att pruta sig nedåt, som tydligen är vanligt bland mäklare som säljer sådana här lyxobjekt. Man kanske hoppades på kring 30 i slutändan och är hyfsat nöjda ändå? Men det rimmar ju illa med att ”sätta ett högt listpris, och sedan är målet att nå dit”.

Auktionsmodellen med budgivning är i teorin överlägsen för att få ett högt slutpris. Särskilt för udda objekt. Erfarenheten av Stockholms bostadsmarknad visar också för alla som varit med i en budgivning att teorin stämmer. Fast pris skapar osäkerhet kring marknadsvärdet, och får köpare att tveka. I synnerhet går man miste om möjligheten att låta spekulanterna drabbas av auktionsfebern som så ofta får folk att gå över sin budgetgräns. Jag tror detta gäller såväl för studenten som köper första lyan med trinettkök, som IT-miljonären som faller för en 1800-talskåk på Lidingö med 10 000 kvadratmeter sjötomt.

Det skulle varit intressant att veta hur mycket dyrare huset hade blivit om man satt ett ”lockpris” på kåken och fått igång en budgivning. Men alla prestigemäklare på Strandvägen är väl för ”fiina” för att köra med så simpla knep…

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 2 391 andra följare