Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2011

Ständigt detta ”Solsidan”. Nu används karaktärerna i serien även i internutbildningen hos ett barnvaktsföretag. Läser i Svenska Dagbladet att personalchefen på Nannyakuten instruerar barnflickorna att tänka på hur ”Mickan” ser ut. Hennes look är väldigt ”gångbar”.

-Gärna ett par pärlörhängen som Mickan. De symboliserar moderskapet.

Klädkoden som gäller är ”preppy”. Blåjeans, kanske en liten blå kofta. Rosa topp, och gärna hästsvans.

-Sportigt, prydligt, klassiskt. Tänk Ralph Lauren, Peak Performance, Lacoste.

Enligt SvD är detta klädtipsen från Nannyakutens Wilhelmina Wachtmeister vid en personalutbildning där hon påpekar att det är troligt att barnflickorna kommer stöta på andra typiska Solsidan-karaktärer ute på jobb. Inte bara ”Fredde”, utan även en hel del ”Alex”. Den senare typen särskilt på Östermalm. Och inte bara där, då Svenskans walraffande reporter Matilda E Hanson även får höra att ”Vasastan är det nya Östermalm”.

Detta är inget ”tungt” scoop, inget grävande som kommer belönas med en guldspade, men likafullt ett lysande stycke journalistik som kröner en intressant artikelserie. För övrigt tror jag inte Nannyakuten behöver oroa sig för publiciteten. De lär nog bara få än mer att göra efter det här ”avslöjandet”.

Read Full Post »

Lönsam duktighet

SvD skriver att ”hämtstress är bra affär för ny bransch”. Kommunals undersökning om hämttider på dagis – ”Alla andra hämtar tidigt” – visar att kundunderlaget finns. Men vem hinner med ett vanligt jobb på Söder om verkligheten är som Twitterinlägget SvD-artikeln citerar?

”går och hämtar dagisbarn, Söderstyle=16:00, Brommastyle=skicka barnflickan vid 14:00. Borås-style=låta barnen leka tills det stänger.

Karin Thunberg bidrar med en klok krönika i ämnet:

”…guldstunderna var just de där sena eftermiddagarna när han var ensam kung över legobitarna… Andra har svårare att anpassa sig, eller att orka långa dagar. Om det då går att ordna så de får gå hem tidigare är det självklart utmärkt. Men inte som modetrend, inte som det yttersta beviset på att man är en modern förälder som har råd med Rut.”

Read Full Post »

För första gången i Sverige så satsas det nu fullt ut på pratradio i den kommersiella delen av frekvensbandet. MTG Radio lanserar 4:e april Radio 1 i Stockholm, där bl andra Robert Aschberg och Fredrick Federley ska få fritt spelrum att ”ha åsikter” om sånt som får folk att lyssna och antingen hålla med eller kasta sig på telefonen för att ringa av sig sin ilska. Nyheter varje kvart under ”drive-time” antyder att man försöker flirta med traditionella SR-lyssnare som även bryr sig om att veta hur landet ligger innan man kommer fram till jobbet.

Pratradio är många gånger mer personalintensivt och därmed dyrare att göra än musikradio. Därför är det en modig satsning, och det ska bli spännande att se om Radio 1 landar i beviset på att det går att få kommersiell snurr på journalistiskt drivet innehåll i radio eller om det bara blir ännu ett exempel på att kommersiell radio inte förmår att uthålligt leverera annat än ”mer musik och mindre prat”.

Read Full Post »

Hur en ”nyhet” blir till

Igår läste jag Gunnar Örns utmärkta lilla krönika längst bak i tidningen som handlade om hur bensinbolagen höjt sina marginaler. Tydligen lästes den även av redaktören för idag är nyheten uppslagen som en riktig ”nyhet” på förstasidan i en traditionell ”nyhetsartikel”.

Eftersom samma nyhet nu dag 2 var paketerad på ”rätt sätt” för att alla ska uppfatta att det är en bra nyhet, så citerades den av anda medier (t ex Expressen och SvD).

En nyhet blir inte en ”nyhet” förrän det presenteras som en ”nyhet”.

Read Full Post »

Andreas Cervenka – en av dagspressens mest läsvärda ekonomijournalister – har gjort sig känd för att gå lite på tvärs mot normen, med en klädsamt ifrågasättande underton. I senaste Söndagsanalysen i Svd (här hos E24.se)ger han sig på indexfonderna. Jag slår genast på försvarsmekanismen när jag läser den provocerande inledningen:

”Få människor skulle komma på tanken att sätta sig i ett flygplan med döva, blinda och berusade piloter, oavsett hur billig biljetten är.”

Jag känner då för att svara: ”Lika bra att flyga så billigt som möjligt om de dyra flygbolagen ändå kraschar minst lika ofta.”

Men håller mig för det och tar istället till mig en varning för hur fel det skulle bli om alla följde index och styrde blint över börshaven. Men ingen fara, det kommer alltid finnas tillräckligt många smartasses därute som tror att de är klokare än alla andra, som tror att de i långa loppet kan slå marknaden. Och eftersom det faktiskt finns ett fåtal som också gör det, kommer det finnas både förvaltare och fondköpare som står beredda att välja aktiv placering framför passiv indexförvaltning.

Hur man från början ska veta vem som är den framgångsrika förvaltaren som utgör undantaget som bekräftar regeln, det är dock väldigt svårt. Risken är stor att man betalar en dyr biljett i onödan då hälften av planen kraschar i börsvärlden, oavsett hur välavlönade och nyktra piloterna är.

P.S. Passar på att tipsa om en annan läsvärd Cervenka-text om ”Bubblor som det nya normala”.

Read Full Post »

Nanok Bie förklarar på Aftonbladet Debatt varför han lämnade villalivet för en hyresrätt:

”Egentligen är det ju inget fel på villan som idé, det är samhällsklimatet med bostaden som ”ett sätt att leva” som har ställt till det. Duktigheten har blivit en folksjukdom. Många människor kan inte prata om någonting annat än allt det duktiga de gjort under veckan. Att exempelvis vilja ligga ner och bara vila är numera någon slags hädelse. Du ska vara lönsam, lille vän. Och hemmet är ditt bevis.”

Sant. Men naturligtvis svänger pendeln tillbaka. Det trendigaste är snart att skryta med hur man legat på soffan och pillat sig i naveln hela eftermiddagen i väntan på att klockan blivit så mycket att man hämtar sist på dagis. I trädgården låter man häcken växa okontrollerat ikapp med gräset så man får en charmig ”naturtomt”. Inomhus är det nötta golv, skavda lister samt kläder och prylar som ligger utspridda här och var som gäller. Färgskalan ska dra åt det murriga. Snart i ett heminredningsmagasin nära dig.

Read Full Post »

Jag var tydligen inte ensam om att notera att sparkdräkten OnePiece fick väldigt fin exponering i finalen av Melodifestivalen. För en företeelse som pendlar mellan flipp och flopp kan detta vara vändpunkten som får vågskålen att tippa över från töntigt till coolt i den yngre målgruppen. Det norska märket har härned i alla fall lyckats med en större bedrift än att förse Big Brother-deltagarna med sina myskläder.

Read Full Post »

Här står jag halv tio på kvällen och köar i en och en halv timme på reakväll för att köpa en bilbarnstol 300 kr billigare. Det är skrämmande vad en röd prislapp kan få mig att göra.

Read Full Post »

Ikväll berättade jag själv att A-ekonomi som jag jobbat med senaste åren läggs ned. Programmet föddes i Aktuellt i samma veva som den förra finanskrisen skakade Sverige och begravs i Rapport samma dag som riksbankschefen meddelar att den senaste finanskrisen är över.

Read Full Post »

Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från min utfläkning i DN i förra veckan. Självförvållad, förvisso. Men icke desto mindre märkligt att läsa om sig själv som det ”ljust och fräscht”-offer jag är. Särskilt som jag inte kände igen mig helt och hållet.

Det här var en nyttig erfarenhet för mig som journalist. Jag brukar ge goda råd till andra och trycka på vikten av att på förhand ta reda på så mycket som möjligt om krok, vinkel och journalistens förväntningar. Jag brukar förklara att det är smart att på förhand ha tänkt ut en och annan mening man vill bli citerad på och se till att droppa den så att det noteras, naturligtvis inom ramen för det ”message track” som binder ihop helheten av budskapet osv.

Men så är det det där med skomakarns son. Själv går jag till en intervju och tänker högt ur hjärtats djup i två timmars tid. Det var säkert av ren skrivkramp som reportern råkade citera mig fel på ett ställe som gjorde ont (nej, mitt renoveringsintresse har inte gjort mig mindre engagerad i min yrkeskarriär). Det blev i alla fall korrigerat på nätet. Jag får trösta mig med att de vid det här laget slår in tulpaner på Hötorget med papperstexten.

Det som fortfarande förbryllar är hur en del blir provocerade av mitt intresse för bostaden som investering. Mellan raderna i vissa kommentarer anar jag en känsla av att det är fult, rent av moraliskt förkastligt. Märk väl att jag nu talar om bostaden som ”investering” inte ”spekulationsobjekt”.

En annan frågeställning som överraskande dykt upp är den om hur detta påverkar min trovärdighet som ekonomijournalist. Kan det faktum att jag äger min bostad och att den är en viktig del av min privatekonomi påverka min nyhetsvärdering? Ja,  lika mycket som det faktum att jag dessutom är man, bor i storstad, kör bil och har barn som går på dagis och skola påverkar vad det är för delar av samhället som skickar mig impulser och inspiration till nyhetsuppslag varje dag. Är man professionell har man dock en viss förmåga att inte fastna i sin egen bubbla när man utövar sitt jobb.

Är det ett problem i sig att vissa tittare nu vet så mycket om mig att de ser framför sig inte bara en man, en storstadsbo (dialekten hörs), en person som ingått äktenskap (man ser ju vigselringen på handen i rutan), utan även villaägare med bolån? Nu vet man alltså att jag inte bara drivs av sådant som ligger i gifta manliga storstadsbors privatekonomiska intresse. Nu kan man även misstänka att jag kanske vill påverka bostadspriserna till min fördel. Långsökt kan tyckas, men tanken har faktiskt vädrats.

Det finns 3,4 miljoner villor, bostadsrätter och fritidshus i Sverige. Många äger bostaden tillsammans, varför antalet ägare är större än så. Det är knappast en udda privatekonomisk belägenhet att vara egnahemsägare som jag.

Kanske handlar det bara om att det sticker i ögonen när det framgår att jag gjort en ”miljonvinst” på att sälja mitt hus? Men då kan det vara på sin plats att påpeka två saker.

För det första är priserna jag köpte och sålde för två sökningar bort på booli. Det är offentlig information. När jag – som brukar kräva av andra att svara på mina frågor – får frågan av en annan journalist vad jag köpte och sålde för, känns det fånigt att inte säga som det är.

För det andra steg priserna med 50% på den galna bostadsmarknaden under tiden jag ägde huset. Är jag en ”klippare” är jag en ofrivillig sådan. För egen del var inte utvecklingen önskvärd. Med tanke på de flyttskatter som beräknas på försäljningspriset hade det blivit mindre kostsamt för mig att flytta om priserna stått stilla. Jag tvingades dessutom köpa nytt i en lika dyr marknad, och eftersom alla tillgångspriser går både upp och ned kommer det förr eller senare en vändning. Då jag inte spekulerar i mitt boende (om jag säljer, var ska jag då ta vägen med familjen?), så kommer jag då tillhöra förlorarna. Den dagen kommer min fiktiva vinst istället ha förvandlats till en teoretisk förlust.

En sak är i alla fall väldigt säker – bostadsmarknaden är ett ämne som engagerar.

För att förstå sig på den har man nytta såväl av insikter i ekonomisk psykologi och makroekonomi som av ett intresse för design och arkitektur. Vilket jag har. Eftersom jag utöver min ekonomiska skolning dessutom råkar ha byggnadsvård och renovering som hobby, ägnar jag därför bostaden en stor del av min uppmärksamhet även på fritiden. Jag läser mycket – alltifrån tråkig auktionsteori till glassiga inredningsmagasin. Jag tänkte jag skulle dela med mig av mina tankar, kanske kunde de vara av nytta för någon annan? Jag startade därför en blogg i ämnet – Bostadsknarkaren. Skulle den också kunna vara ett problem för min trovärdighet som ekonomijournalist?

Jag trodde att ju mer man visar att man fördjupar sig inom ett visst område, desto mer kan man antas kunna om det. Ju fler böcker, artiklar och rapporter (från olika håll, med olika avsändare och vinklade åt olika håll), som jag visar att jag läser, desto större trovärdighet skulle jag ha när jag sedan som journalist rapporterar om ämnet.

Men jag kanske är naiv. Man kanske ska vara så genomsnittligt identitetslös som möjligt för att ”trovärdigheten” ska hållas intakt. Tråkigt om det är så. Och det kanske fortfarande anses vara idealet. Men hur ska det då gå att möta utvecklingen med sociala medier och ett blixtsnabbt kommunikationssamhälle där endast det som händer i ensamhet mellan fyra väggar kan hållas ”hemligt”?

Om transparens och ärlig redovisning av vad man kan och är intresserad av som person är en belastning för journalistens trovärdighet, vem kan då vara en trovärdig journalist på 2010-talet?

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 2 171 andra följare