Feeds:
Inlägg
Kommentarer

20140709-110721.jpg

Klose var det inte igår. Men resten av världen är det idag: mållös. WTF, vad var det som hände egentligen?
Jag somnade som vanligt vid nattningen av Hanna och kommer in till teven i halvleksvilans reklampaus. Sätter mig sömndrucken bredvid Love i soffan och frågar hur det står i matchen. ”5-0″ till Tyskland svarar han kallt. Hm, min son har blivit bra på att bluffa, tänker jag. ”Kul. Men på allvar, hur står det?”
”5-0!”
Kollar Twitter och ser att han har rätt:

Chris Härenstam: ”1:a halvlek är slut. VM-semifinal i Brasilien. Bra-Tys 0-5. Smaka på det. 0-5! Det är utan tvekan det mest märkliga jag sett i fotbollsväg.”

Kritiken riktar sig i efteranalysen in på försvarsspelet. Det sågas jäms med fotknölarna, för att ta till en underdrift.

Ralf Edström: ”Jag har aldrig sett på maken. Det var som att du och jag skulle spela med kompisarna, så var det i straffområdet. De spelade ju kvadraten! Det är för fan bedrövligt.”

Patrick Ekwall: ”Jag har sett pojklag från Bangladesh i Gothia Cups 12-årsklass som agerat mera rationellt i sitt försvarsspel än detta Brasilien.”

Sen kanske man inte ska glömma att Tyskland spelade bra också. Det var verkligen ett lag som spelade dåligt som mötte ett lag som spelade bra igårkväll. Det kunde till och med jag se när jag följde det tyska bollinehavet i andra halvlek som alltså slutade med historiska 7-1.

Emma passerar förbi teven på väg ut på altanen med lite tapas, kastar ett öga på slutresultatet på teven och hinner lämna en fråga hängande i luften kvar med mig i tevesoffan: ”Hur stämmer det här med din analys igår om att det är slumpen som avgör i VM?”

Inte särskilt, va? Det var ju sådan klasskillnad igår att teorin inte går att applicera på denna match. Till min tröst konstaterar jag att det inte finns någon universalteori i världen som kan förklara vad som hände. Det var väl ingen som på förhand trodde på 7-1 förlust för Brasilien? Att Tyskland kanske låg bättre till, ja det fanns det analyser som sade. Men sådan monumental utklassning???
Var det ens någon som vågade betta på det? Faktum är att oddsen visade på förhand att flest trodde att Brasilien skulle spela sig vidare till final (2,6 ggr pengarna mot 2,9 ggr pengarna för Tyskland). Endast två bettingbolag listade ens 7-1. Hos det ena gav det 250 och hos det andra 500 ggr pengarna. Säger lite om hur osannolikt det alternativet ens var.

Men ibland händer det osannolika. Sverige hämtar upp 0-4 till 4-4 mot Tyskland. Ett kärnkraftverk i Japan får härdsmälta av en tsunami, ”säkra” bostadspapper i USA rasar i värde och utlöser en global finanskris. Listan på svarta svanar kan göras lång. Så pass lång att man borde sluta betrakta sådana ”freak-accidents” som osannolika. Istället borde de räknas som ”normal accidents” man bör ha med i beräkningen. Men om de – som gårdagens tydligt skicklighetspräglade match – inte är slumpartade (och därmed statistiskt ”förutsägbara”), så är det svårt att behäfta dem med någon sannolikhet. Lärdomen är att den som vill överleva katastrofen ändå måste ha tagit höjd för att något så osannolikt KAN hända. Hur osannolikt det än är. Lärdomen för Brasilien vete fan vad det ska bli. De får sörja färdigt först. Lärdomen för mig är att välja bättre tajming för ett blogginlägg som påstår att det är så jämbördiga lag som spelar i slutspelet av detta VM att slumpen har stor betydelse för utgången…

Slumpens VM

20140707-231736.jpg

Förlåt att en fotbollsidiot ger sig på det här, men med tanke på hur VM utvecklats kan jag inte låta bli. Från en amatörs perspektiv framstår den här VM-turneringen som lite konstig. Nationer som tidigare var att räkna med – Spanien, England, Italien – försvinner i gruppspelet. I slutspelet är det istället Sydamerikas dominans som blir tydlig. Och bananrepubliker som Schweiz och Costa Rica är med och får giganterna att svettas. Costa Rica spelar oavgjort mot Holland i 120 minuter så att matchen tvingas till avgörande med straffar! Rätta mig om jag har fel, men detta var väl knappast vad experterna hade tippat? Är det bara slumpen att så många matcher i detta VM är så pass målfattiga och resultamässigt jämna? Jag har läst teorier om att globaliseringen av fotbollen med stjärnor som snabbt slukas upp av penningstinna (gammeleuropeiska) ligaklubbar leder till att det finns stjärnor i fler nationella lag och att spelstilar och träningsmetodik homogeniseras i de nationella ligorna över jordklotet. Är detta förklaringen till 0-0 mellan Holland och Costa Rica i kvartsfinalen i VM, som måste avgöras med 4-3 i straffar?
Jag överlåter den sportsliga analysen åt andra bättre lämpade. Låt mig istället ta mig an de statistiska och teologiska aspekterna på fenomenet.

Efter att dramatiken nådde sin peak i tredje tilläggsminuten då Holland efter frispark hade möjlighet på möjlighet, där ett flertal spelare var inblandad, och räddning på mållinjen, konstaterar SVTs expertkommentator Daniel Nannskog att här trodde man till slut att Holland till slut skulle få in bollen. Men ack.

–Gud måste vara med detta Costa Rica, jag kan inte förklara det på annat sätt.

Och det är så många av spelarna resonerar också. Man har sett de katolska sydamerikanerna gå iväg och knyta händerna i bön till Gud på en annan del av planen innan det är dags för lagkamraten att gå iväg till straffläggning.
Men om nu Gud hörde varje bön om mål, så borde väl rimligen Vatikanstatens landslag åtminstone tagit sig till mästerskapen? Nej, det är nog inte ”Guds hand” man ska räkna med om man ska förutspå hur det går i idrottstävlingar. Särkilt inte i fotboll, och definitivt inte i detta VM.

Man bör snarare fundera på hur mycket slumpen egentligen betyder för vem som vinner. En som tänkt mycket på slumpens betydelse inom idrotten är den tidigare landslagsspelaren i cricket, Ed Smith. Hans bok ”Luck” är dels en personlig reflektion över hur slumpen styrt hans liv in och ut ur cricketen, men den är framför allt en intressant analys av slumpens betydelse för själva spelet. Som tur är, spelar den större roll än de flesta vill tro. Olika mycket inom olika sporter. Slumpens betydelse för vem som vinner en tennismatch är till exempel väldigt liten. En genomgång av utfallet i olika turneringar och spelarnas ranking visar att det nästan alltid är avgjort på förhand. Smith konstaterar att innan Federer fick sällskap av Nadal i toppen var både topptennisen tråkigare och Federer en sämre spelare än när det plötsligt inte var lika säkert längre att schweizaren skulle gå hem med bucklan varje gång.
Varför har skicklighet så stor – och slumpen så liten – betydelse för hur det går i en tennismatch jämfört med de flesta andra sporter? Det har med antalet poäng som krävs för att avgöra en match. I tennis är en vunnen poäng värd en hundradel av det totala antalet vunna bollar som i snitt behövs för att segra. I basket är en boll i korgen värd en fyrtiondedel. Fotboll befinner sig i helt andra sidan av turspektrat. Ett fotbollsmål är den mest värdefulla valutan i sportvärlden. Ofta räcker det med ett enda mål för att avgöra en hel match. Därför är en feldömd straff, eller en missad offside så mycket viktigare i fotboll än en missad ”out” i tennis. Ett dåligt domarbeslut kan vara skillnaden mellan seger eller förlust i fotboll, medan det drunknar i mängden av poäng i tennis.
Jämför med att singla slant. Du gör det tre gånger, och det råkar bli krona varje gång, trots att det är ett rättvist mynt och du kastar på rätt sätt. Inte så konstigt ändå, tänker du. Slumpen. Men om du singlar slant 100 gånger så är det extremt osannolikt att det – sett till hela omgången – blir krona för hela slanten. Då skulle du verkligen ha anledning att misstänka fuffens om det inte fördelade sig mer eller mindre fifty/fifty. Tennis är som att singla slant 100 gånger. I och med att det krävs många omgångar av ”singlande” för att avgöra en match elimineras de flesta av slumpens irrfärder. Om Roger Federer möter Alexander Norén och de bara spelar en boll finns det faktiskt en chans att Norén vinner om Federer råkar slå stoppbollen i nätets överkant där den stannar upp en kort stund och funderar på vilken sida av nätet den ska falla ned på innan den slumpartat ramlar ned på Federers. Men om de spelar 100 bollar så vore det inget mindre än ett himmelskt mirakel om Norén gick segrande ur striden. Ta Robin Söderling (utan skador) och låt dem mötas i några game. Robin skulle mycket väl kunna ta hem det. Men låt dem mötas i en match, och jag skulle definitivt satsa mina pengar utifrån deras ranking. Game, set, match Federer!
Fotboll å andra sidan, där finns det större utrymme för överraskningar. Om skillnaden mellan seger och förlust efter 89 minuters målfattig kamp är stolpe in eller stolpe ut, så säger det sig självt att slumpen har mer att säga till om vad gäller slutresultatet inom fotboll än inom tennis. Mycket större risk att det sämre laget vinner inom fotboll, än att den sämre spelaren råkar vinna inom tennis.
Om det dessutom går till straffläggning för att avgöra, som det så ofta gjort i detta VM, så är det nästan löjligt tydligt vad slumpen spelar roll för utgången.

Det är egentligen lika stor sannolikhet att straffläggaren placerar bollen i mitten, som på sidorna. Målvakten har inte tid att vänta på att se vart den är på väg, utan måste chansa direkt vid tillslaget för att hinna fånga den. Målisen har tre val. Stanna kvar i mitten, kasta sig åt höger, eller kasta sig åt vänster. Oftare än vad som är sannolikhetsmässigt motiverat kastar hen sig åt endera hållet. Detta beror på en böjelse vi människor har att agera framför att inte agera. Den som står kvar löper risken att anklagas för att ha varit passiv, medan den som agerar i alla fall får en klapp på axeln för att den kämpat och gjort ett bra försök. Även om det hade varit lika bra att stå kvar i mitten, så premierar vår handlingskultur agerandet som sådant. Det bottnar troligen i vårt ursprung på savannen, där det lönade sig mer att springa iväg vid minsta tecken på fara (även om det inte var en sabeltandad tiger som smög sig på, utan bara löven som rasslade i vinden) än att spara kalorier genom att stanna kvar och vänta på mer säkra bevis på att det var en livsfarlig fara som närmade sig. Att agera i onödan har evolutionärt sett varit en mer vinnande strategi än att råka agera en gång för lite. Funkade på savannen för 50 000 år sedan, rätt meningslöst i fotbollsmålet idag. Ändå kastar de sig för kung och fosterland. Än höger, än vänster. Nästan aldrig vågar målvakten stå kvar i mitten. Så egentligen borde straffläggaren satsat på ett skott mitt i mitten för att maximera sannolikheten för mål. Men så har det inte sett ut i detta VM. De har oftast siktat till höger eller till vänster. Är det kanske samma ”handlingskrafter” som är i spel här? Det verkar som att man anstränger sig mer när man siktar vid stolparna än i mitten. Den som missar att göra ett ”svårt” mål är mer ursäktad än den som skjuter rakt på och råkar ut för en målis som var kylig nog att stå kvar. Alltså siktar straffläggaren oftast till höger eller vänster och målvakten kastar sig oftast till höger eller till vänster. Det är lite som att de singlar slant samtidigt. Ibland hamnar bägges mynt på krona eller klave och det blir en ”snygg” räddning, i hälften av fallen landar myntet olika och det blir ett ”säkert” mål. Givet att målvakten inte är helt kass och straffläggaren är hyfsat duktig på att placera skotten, så blir det alltså i detta moment extremt mycket slumpen som avgör.

Innan Tipsextramaffian börja lyncha mig nu, låt mig bara klargöra att jag självfallet inte menar att fotboll är ett tur-spel. Naturligtvis är det i långa loppet skickligheten som avgör, även i kampen mellan jämbördiga fotbollslag. Får de spela tillräckligt många matcher mot varandra så skiljs till slut agnarna från vetet och frukten av all träning, taktik och stjärnors trollkonster går att skörda rättvist. Däremot krävs det fler matcher än inom tennisen för att rätt lag skall vinna turneringen. I ett VM-slutspel där allt står och hänger på en enda match, är det som fotbollsförfattaren Simon Kuper skriver: ”VM är en slumpmässig historia. Efter 6-7 omgångar, kan det bli vem som helst som vinner. (Den franske fotbollstränaren) Arsène Wenger påpekar att i en liga kan vilket lag som helst leda tabellen efter en månad för att det är en så kort testperiod. Argentina har vunnit två världsmästerskap, Holland inget, men det kunde lika gärna varit tvärtom. Det är verkligen en hopplös uppgift att förutspå hur det ska gå.”
Kanske kan stämma till lite eftertanke i alla fall hos alla kommentatorer och självutnämnda experter som på förhand vet hur det ska gå och med facit i hand sedan är så duktiga på att efterrationalisera utfall som till stor del bara beror på slumpen.

Det faktum att utfallet av varje enskild fotbollsmatch beror så pass mycket på slumpen är en viktig förklaring till varför fotboll är en så älskad sport världen över, menar Smith. ”Det gör det möjligt för underdogen att ibland segra över favoriten”. Om det inte var så skulle nog inte lika många fans pallra sig till läktarna i fotbollsserierna. Om man som BP:are inte bjöds på en seger mot ett annat allsvenskt lag åtminstone några gånger per säsong skulle motivationen sjunka alltför lågt för att orka stå ut med lagets motgångar i ur och skur. Det är tur för fotbollen att slumpen spelar så stor roll – om inte på det stora hela – så åtminstone i enskilda matcher.
Imorgon dags för ännu en spännande uppvisning av den perfekta blandningen av tur och skicklighet!

image

Ser ett plan som flyger misstänkt lågt på väg in mot Arlanda. Börjar genast tänka på risken att krascha. Påminner mig om att det är större risk att det händer oss något under bilfärden till flygplatsen än i luften därifrån. Men det hjälper inte. Känslorna är inte rationella.
Och flygrädsla är mycket vanligt. Väl uppe i luften – när de första skakiga minuterna av takeoff är över – stannar jag vid en artikel i SAS ombordtidning Scanorama som ger råd om hur man ska övervinna fruktan.
”En studie av marknadsundersökningsföretaget Epinion visade nyligen att mer än var fjärde, 26%, lider av flygrädsla. Statistiskt sett har det såklart aldrig varit säkrare att flyga. Men det spelar ingen roll när man har med känslor att göra… Kognitiv beteendeterapi rekommenderas för den som vill få hjälp att bli av med irrationella fobier såsom flygrädsla. Ofta räcker det med ett enda besök hos en certifierad terapeut för att bli av med problemet.”
Tänk om det var så enkelt att bli av med alla andra irrationella tillkortakommanden som präglar vårt dagliga beteende och ibland ställer till med allvarligare problem än nära-döden-upplevelser när plåtskelettet sprattlar till vid första bästa luftgrop? Tänk om det räckte med ett besök hos närmaste KBT-tant för att vi ska lyckas spara till pensionen i tid, bli kvitt benägenheten att köpa dyra bostäder precis innan bubblan spricker eller fortsätta blodiga krig som inte går att vinna för att ”de som redan stupat inte ska ha dött förgäves”? Då skulle jag utbilda mig inom KBT. För jisses, vad jobb det finns att uträtta där ute!

image

Reykjavik, lördag morgon 04.45. Sitter och väntar på flygbussen nere vid hamnen där folk släntrar ut med ölflaskan i handen från stadens nattklubbar. Här går man ut sent, aldrig före midnatt och festar hårt (har jag hört) tills det är dags att plockas upp av någon snäll (nykter?) kompis med bil.

Nu åker bussen. Lämnar landet som satte sig på kartan som finanskrisens största slukhål. Efter en total avreglering på 90-talet, och ett självförtroende som efterklokt kallas hybris, var det bäddat för bubbla. Historien förtäljer om testosteronstinna fiskare som sadlade om till investmentbankers på någon av de tre bankerna som växte sig flerfalt större än landets BNP. Hur regering och centralbank omöjligt kunde rädda dem – ”too big to save” – när  den globala kapitalmarknaden frös till krishösten 2008. Finansvikingar och deras ”outvasion” fick skulden tillsammans med David Oddsson, den nyliberale centralbankschefen som låg bakom den finansiella avregleringen som mångårig premiärminister. Jo, även sittande högerpremiärministern Geir Haarde beskylldes för debaclet. Han ställdes faktiskt inför en slags ”riksrätt” efteråt och dömdes till fängelse. Han slapp dock skaka galler när hela spektaklet var över. Sedan folkligt uppror och vänstersväng med första öppet homosexuella kvinnliga premiärministern, beskedliga nedskärningar (ingen centraleuropeisk total åtstramningskur här inte) och en hyfsat snabb vändning. ”Ser man bara till siffrorna, så ser Island ut att må rätt bra idag. Man skulle inte kunna tro att vi var på botten för bara fem år sen”, säger Eirikur Bergmann, professor i politisk vetenskap vid Bifrost University när han bjuder på espresso hemma i sin för tillfället lite stökiga villa där disken samlats på hög i köket.

image

”Ursäkta röran, det är mycket resande fram och tillbaka nu”. Precis hemkommen från Sydamerika. Morgonen därpå ska han till Kina. Sedan han i februari kom ut med sin bok om Islands finansiella jordbävning,
Iceland and the International Financial Crisis – Boom, Bust and Recovery”, är han upptagen med att turnera på konferens världen över för att berätta om vad som byggde bubblan.
”Vi har alltid haft bubblor. Stark uppgång och sedan platt fall, det är typiskt för vår ekonomi. Men varje gång kommer vi ändå en bit framåt, när dammet väl lagt sig”. Professor Bergmanns teori är att expansion och symboliska stordåd – i stil med finansvikingarnas uppköp av brittiska fotbollslag och danska varuhus – är inbäddat i den isländska folksjälen. ”Det har med självständighetskampen att göra, vi är fortfarande i behov av att visa att vi kan själva, att vi har en plats på den internationella kartan”, säger Bergmann och hänvisar bakåt i historien där Island gång på gång hävdat sitt oberoende. Först gentemot Norge (varifrån de första bosättarna kom på 800-talet), sedan mot Danmark som de klippte banden med när tillfället gavs att kuppa fram en självständighetsförklaring under nazisternas ockupation 1944. Sedan dess har Island även haft anledning att mäta sig med Storbritannien (”torskkriget” på 70-talet). Island, den bångstyriga ungen som ständigt måste visa att hen ”kan själv”. Det är i det historiska ljuset man ska se det som skedde på finansmarknaden här på 00-talet, menar Bergmann.
Vad säger han om teorin att det var något typiskt manligt detta, att det finansiella högmodet hör ihop med machokulturen med risktagande fiskare som hellre dör i vågorna till havs än kommer hem utan fångst efter trålarturen? (En nidbild som befästes i Michael Lewis mycket underhållande reportagebok ”Boomerang – travels in the New Third World”)
”Njae, som alltid så berättar Lewis en bra story, som kanske är bättre än verkligheten. Kom ihåg att detta skedde i ett av världens mest jämställda länder. Då fanns det inga kvinnoröster som protesterade, alla var med på tåget och njöt av färden”.
Skulle det kunna hända igen på Island?
”Ja! Det är det korta och enkla svaret. Kolla på huspriserna, de skjuter i höjden igen. Storstilad nybyggnation är tillbaka”.

image

Men det var ju bara fem år sedan det kraschade, nog minns väl folk hur det gick förra gången?
”Jo, men det är så vi tagit oss fram i historien. Två steg fram och ett tillbaka. De ständiga kriserna till trots, det leder totalt sett ändå till framsteg”.

05.00. Busschauffören har slutat tjöta med den pratglade amerikanen längst fram som förvånas över islänningarnas alkoholvanor (”They’ll be sleeping well into the afternoon after this partying!”), bussen börjar färden mot Keflaviks flygplats. På vägen ut ur Reykjavik  passerar vi byggkranar i färd med att resa nya höghus med sjöutsikt där lägenheterna säkert redan är sålda.

image

På grund av de nya kapitalrestriktionerna som ska skydda den sköra isländska kronan från att falla vid kapitalflykt så jagar de rikas pengar inhemska investeringar istället, och då har fastigheter återigen blivit ett hett objekt. Innan vi svänger upp mot huvudleden kör vi förbi ett inglasat bankpalats (också det med Atlantutsikt vid första raden) där ett nytt namn står på skylten – ”Arion banki”, tidigare Kaupthing bank.

image

När Kaupthing kånkade tillsammans med Glitnir och Landsbanki, delades de upp i ”goda” (hanterbara) inhemska skulder och tillgångar som backades upp av statlig insättningsgaranti och de gigantiska utländska cancersvulsterna som helt sonika skars bort (till utländska kreditgivares protester).
Arion är Kaupthings nya friska ansikte. Om professor Bergmann får rätt i sin bubbelvarning finns det risk för att det inte blir det sista namnet på banken.

P.S.

Efter att finansäventyret tog slut blev fiske åter viktigast för Islands ekonomi. Vilket märks när jag slår på teven på kvällen.

image

Dokumentär om modiga fiskare på public service-kanalen och musikunderhållning inspelad på fiskebåt på en reklamkanal där det mellan varven annonseras för fiskebåtsmäkleri och fiskrestauranger.  Men nu ser turismen ut att kunna ta över den positionen. Efter finanskraschen och Eyjafjallajökulls utbrott som lamslog hela Europas flygtrafik ökade faktiskt resandet till Island, inte tvärtom! Inte bara en fråga om katastrofturism, händelserna satte helt enkelt Island på världskartan. All publicity is good publicity…
Det finns skäl för turisterna att komma. Om man står ut med mycket omväxlande väder, från snöstorm…

image

…till solsken på fem minuter…

image

…så bjuder Island på många mäktiga naturupplevelser och en stor sagobrunn att ösa historia ur.
Jag var där med min 9-årige son som stortrivdes i naturen (han är lik sin far) och rekommenderar absolut ett besök vid den ursprungliga Alltingsplatsen i Thingvellirs nationalpark.

image

Sedan kan du gärna fortsätta på dagsturen ”Golden circle” som bland annat passerar förbi Geysir och Gullfoss.

image

image

Missa inte heller ett besök på någon av alla geotermiskt uppvärmda bad där hagel och snövindar bara bidrar till den heta upplevelsen. I Reykjavik ligger kommunala Laugardalslaug med såväl rutschkanor som relaxpool med 38-gradigt vatten. En tur till den stora turistattraktionen Blue Lagoon, är också värt besväret (kosta på dig massage på flytbädd i vattnet!).

image

Till sist ett tips för alla som är lika skidintresserade som jag. Bláfjöll, med sittliftar och sköna utförslöpor i Sälenstil ligger bara en halvtimme från Reykjavik med skiduthyrning. Vid gott väder, underbar utsikt!

image

image

Vid mindre bra väder… ser du ingenting!
Så glöm inte skidglasögonen hemma, de behövs verkligen (som jag kostsamt erfor när jag tvingades köpa nya i skidshopen).

Kolla vädret samma morgon du åker iväg på äventyr. Det ändras innan du hinner blinka, så passa på när det väl är fint!
Det gäller för övrigt alla utomhusaktiviteter på Island.
Kanske även inställningen till såväl sprit som ekonomisk högkonjunktur. Lika bra att passa på att festa medan man kan, man vet aldrig när ovädret slår till igen…

Flash Boys Mech 3p_r3.REV.for cat.inddthe-news

Jag har redan för många böcker att läsa. Både i jobbet och av lust. Men så upptäckte jag att min favoritförfattare i kategorin ”finansiellt realitydrama” – Michael Lewis – snart utkommer med en ny bok – ”Flash Boys”, som sägs bjuda på ett nytt avslöjande kring arbetssättet på Wall Street. Efter att ha dragit ned brallan på börsnissarna på 80-talet (han var själv en av dem) i ”Liar´s Poker”, berättat den ultimata storyn om vad som orsakade finanskrisen i ”The Big Short”, och synat det europeiska luftslottet precis innan Eurokrisen sedan bröt ut i ”Boomerang – Travels in the new third world”, så riktar han nu in sig på fenomenet ”flash trading” där börsrobotar jagar nanosekunder i kampen om att komma först till arbitraget (utnyttja små, små, små priskillnader mellan samma tillgång på olika delar av de internationella finansmarknaderna före det pyttelilla fönstret av vinstmöjlighet stängs innan man hinner blinka). Den kommer inte ligga oläst länge.

Men den kommer inte förrän 31 mars. Tur det, för då kanske jag hinner kasta mig över Alain de Bottons senaste – ”The News – a user´s manual”. Jag upptäckte honom i mitt bostadsknarknande då jag behövde en teori för inredningsmanin, och hittade en filosofi kring byggnaders skönhet i ”The Architecture of Happiness”. Sedan passade hans ”Status Anxiety” som hand i handsken när det var dags att reflektera över meningen med att göra bostadskarriär och hur mycket lyckligare man egentligen blir av att hela tiden vilja ”få det bättre” (svar: inte så mycket, snarare tvärtom). Nu ger han sig på nyhetsindustrin, eller snarare nyhetsmanin och serverera en handbok för nyhetsknarkare (som vill bli fria från beroendet?).

Två boktips jag vågar stå för utan att ens ha läst dem. Happy reading!

böcker

Det är nog ett tecken från ovan i morgontidningarna idag.

Jag kan inte riktigt komma igång med att skriva boken. Den som ska handla om hur man fattar klokare beslut i livet. Till exempel konsten att fokusera på rätt grejer (till skillnad från att skriva ett blogginlägg när uppgiftslistan svämmar över).

Så skriver Svenskan om problemet med prokrastinering, eller på hurtig coachsvenska -”uppskjutarsjukan” (som detta blogginläggsförfattande är ett ypperligt exempel på). Samtidigt som DN skriver om konsten att skaffa sig bättre vanor (jag kan rekommendera boken!). Man bör ta till sig det senare för att komma till skott med det första.

Jag kommer kanske till att skriva den där boken som bland annat ska handla om sånt. Men först uppgiftslistan, sen bör jag väl måla vardagsrummet (också ett perfekt flyktbeteende bort från viktigare – men tråkigare – uppgifter i livet?) innan jag tar tag i källaren. Sen kanske. Jag börjar med att sätta på diskmaskinen, det är enklast så.

image

Idag var jag på Radio Stockholm och pratade om ”Bästa tipsen inför husköpet”. Det blev mycket om bostadsaffärens psykologi, höga bostadspriser och luriga acceptpriser.
Här har jag för övrigt samlat en del pressklipp och länkar till tidigare intervjuer i samband med min bok ”Hög på Hus” som handlar om sådant som köpare och säljare borde veta innan de går på visning eller ringer en mäklare. I artiklarna finns ett destillat av mina tankar. För the full story, varför inte lägga rabarber på boken? Det finns några inbundna ex kvar på nätet.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 2 171 andra följare