Därför ser alla hipsters likadana ut – matematisk modell förklarar

Nåja, lite variation finns det i alla fall inom samma typ av annorlunda stil...

Nåja, lite variation finns det i alla fall inom samma typ av annorlunda stil…

En nyhetsfattig dag följer på en annan nyhetsfattig dag. Jag höll på att misströsta denna morgon tills jag trillade över denna forskningsnyhet i TT-flödet:

”Skägg, rutig flanellskjorta, tatueringar och en cykel utan växlar. Hur kommer det sig att alla hipsters nästan ser exakt likadana ut – trots att de gör sitt yttersta för att vara unika? Matematiken ger svar.
Hipsters är framför allt ett storstadsfenomen, även om de finns lite överallt.
Utgångspunkten för detta manliga mode är dock densamma. Det handlar om att vara unik, inte som alla andra, framför allt genom att framstå som ”genuin”.
Men trots denna strävan att sticka ut är dessa män – paradoxalt nog – extremt lätta att känna igen. Alla ser likadana ut.
Hur kommer det sig?
Matematikern Jonathan Touboul vid Collège de France har utvecklat en statistisk modell som förklarar denna ”hipstereffekt”. Enligt denna modell kommer nämligen en grupp individer som interagerar med varandra och som har som uttryckligt mål att inte se ut som majoriteten, så kallade anti-konformister, i slutändan ändå se ut som de andra som strävar åt samma håll.
Tiden är förklaringen. Hipsters är för långsamma på att upptäcka nya trender.
-Då kommer de fortsätta att göra samma val och således fortsätta att vara korrelerade med varandra, medan trenden över tid utvecklas som en periodisk funktion. Men detta stämmer bara så länge de är i majoritet, säger Touboul till nyhetssajten Mic.
Modellen presenteras i arXiv.”

Var finns IKEA-manualen för Israel/Palestina-konflikten?

ikea3

Idag kom jag hem från Israel till nyheten att Sverige erkänt Palestina. Israels utrikesminister svarar med att vi måste förstå att ”relationer i Mellanöstern är mer komplicerade än att sätta ihop en möbel från IKEA”. Alla som byggt en Kampradbyrå vet att det är en dubbel underdrift. Sveriges utrikesminister svarar lika snabbt på sin israeliska ministerkollegas kritik med hälsningen att ”Jag skickar gärna ett platt Ikea-paket som Avigdor Lieberman kan montera ihop. Han kommer att upptäcka att man behöver en partner, samarbete och en bra manual”.

ikea1

Den där manualen, den skulle man vilja lägga vantarna på. Men den verkar lika svår att hitta som den heliga graal, universalverktyget som kan fixa ihop alla bitar är på vift, och USA svarar inte längre i telefonen om man ringer helpdesk.

ikea4

Alla som flugit via Ben Gurion utanför Tel Aviv vet att det också är en underdrift att säga att säkerhetstänket är högt där. Jag fick en ”femma” i passet av säkerhetskillen när jag skulle checka in. En sexa innebär att de i princip ser på dig som terrorist. Det måste varit att jag reste ensam, endast handbagage och så den där stämpeln i passet från Marocko som den proffsartiga säkerhetskontrollanten frågade om.

pass

När jag gick ombord på planet kom en flash om ytterligare ett attentat i Jerusalem. En israelisk aktivist som förts till sjukhus allvarligt skadad efter att män på motorcykel skjutit honom på nära håll. I jakten på förövaren dödas en palestinier. Den senaste veckan har bjudit på flera händelser av typen vi i media brukar benämna som ”oroligheter”. Först den palestinske mannen som körde in i spårvagnsresenärer i Jerusalem och dödade två, varav en tre månaders bebis. Sedan var spiralen igång igen. Jag hann precis besöka Tempelberget innan det blossade upp.

tempel2tempelberget

Efter klassisk sightseeing i detta epicentrum av konflikten gjorde jag en tur till Ramallah där jag bokat möte med några palestinska journalister för att höra om villkoren för deras nyhetsrapportering, efter att först ha tagit del av det israeliska perspektivet under några dagar i Tel Aviv där lugnet på stranden endast bryts av arméhelikoptrar som flyger upp och ned till Gaza med jämna mellanrum.

telavivbeachhelikopterbeach

En av de israeliska journalisterna jag träffade berättade hur sällan de skildrar verkligheten i de palestinska områdena. Inte minst av praktiska skäl – det är enligt israelisk lag förbjudet för en israel att åka in i ”område A” som är styrt av den palestinska myndigheten.

zona

Sen verkar inte heller intresset jättestort hos läsare och tittare att ta del av livet på andra sidan. Det visar sig att samma sak gäller palestinska media.

Wattan TV mötte jag programdirektör och programledare Saida Hamad som visade mig kontrollrummet där de saknar utrustningen för att sända via satellit. Den beslagtogs 2012 av israelisk militär. Oklart varför.

wattan

De har anlitat en israelisk jurist och processar som bäst för att få tillbaka den. Under tiden har de tvingats jobba extra hårt för att nå ut via nätet. Facebook är deras främsta kanal för att nå tittarna. De har tappat många vanliga tittare, men också vunnit många nya och yngre tittare genom att tvingas vässa den digitala strategin. Saida Hamad visar mig Facebook-sidan för sitt eget program ”Sandtimmen” (symbolen är ett sandur, när sanden runnit ut är programmet slut) som grillar de palestinska makthavarna en gång i veckan. Två dagar senare skulle de ha jordbruksministern på plats för att frågas ut om varför den palestinska myndighetens jordbrukspolitik leder till färre jordbruk istället för fler. ”Sen myndigheten kom till har jordbruket gått från 40 till 10% av Palestinas BNP, medan antalet tjänstemän som får lön av Palestinska myndigheten vuxit till 400 000″. Hon pekar på hur myndigheten gjort många ekonomiskt beroende av dess existens.

Saida Hamad lyfter fram att Wattan TV är oberoende. Jag frågar då var de får sin finansiering ifrån -annonserna på sajten kan väl inte räcka till? ”Vi får bidrag från USA och EU också, men nyhetsvärderingen påverkas inte av det”, bedyrar hon.

Samtidigt som hon visar mig runt i deras enkla lokaler pågår en demonstration längre bort i Ramallah. Man har gjort en gigantisk palestinsk flagga som ska bäras bort till presidentens högkvarter. Ännu längre bort på andra sidan stan möter jag Ali Hussein, chefredaktör och styrelseordförande för den palestinska myndighetens officiella nyhetsbyrå Wafa. Hans bror är tydligen en av president Abbas närmsta män, så jag är beredd på att möta mer av en politiker än journalist. Ett porträtt på Arafat på ena sidan och Abbas på den andra sidan av hans skrivbord gör det tydligt att detta är en ”officiell” nyhetsbyrå i ordets starkaste bemärkelse.

wafa

Samtalet om journalistiskt oberoende och nyhetsvärdering glider direkt över till politik och han talar om vikten av att inte ge efter till de militanta krafterna i Gaza. Han återkommer flera gånger till att ”vi måste ha en rationell hållning”, inte ge utrymme för åsikter som förstör för den palestinska saken. ISIS, USA, Palme och Sveriges löfte att erkänna staten Palestina vävs ihop i en politisk analys som gör mig lite yr. Många kopplingar att hålla i huvudet samtidigt för att hänga med i hans teori om hur allting hänger ihop i Mellanöstern. Eller så är det bara röken från hans cigaretter. Han bjuder på en chokladbit innan jag går, och med en ”Mon Chéri” i handen leds jag ut av hans svartklädda manlige sekreterare, ut till en eftermiddag i Ramallah där folk trängs på gatorna för att handla. Jag dras med av den uppsluppna stämningen och vandrar huvudgatan upp och ned för att se vad det är för shopping som lockar folkmyllret. För egen del blir det en granatäppeljuice och kardemummakaffe. En stund, med den varma tidiga kvällssolen i ögonen, känns det som att detta skulle kunna vara vilken Mellanösternstad som helst. Inte så olikt Jaffa-kvarteren nere i Tel Aviv.

ramallah

Men det är en jämförelse som bara en sådan som jag kan kosta på mig. En som har tillstånd att passera ut genom Muren till Israel och en som inte vid lag är förbjuden att passera in till palestinsktkontrollerat område. En som har möjlighet att se bägge sidor.

Mellan mötena på Wattan och Wafa fick jag en rundtur med bil av en annan palestinsk journalist. Han visade mig hur staden växer på kullarna utanför.

ramallah2

Vi stannar på en restaurang i ett av de nya medelklassiga bostadsområdena där det ”bor många NGO:er och andra som har råd”. Jag rycker åt mig en av dagens palestinska (Västbankspalestinska) tidningar och frågar vad som står på ettan.

tidning

Det handlar såklart om de nya judiska bosättningarna och bredvid en bild på förstörda palestinska bostäder någonstans på Västbanken. Hur oberoende är pressen här, undrar jag?

”Ingen är oberoende. Det är inte lätt att kritisera den palestinska myndigheten, då blir det jobbigt för dig. Du kan inte läsa eller höra riktig granskning av den palestinska myndigheten i någon av medierna här. Inte ens på Facebook kan man anklaga Abbas för korruption utan att riskera att palestinska polisen sedan knackar på dörren. Israeliska medier är lika partiska vad gäller konflikten, men de är betydligt bättre på den interna granskningen.”

I Tel Aviv möter jag senare Yinnon Miles, nyhetsankare på Israels näst största tevekanal Channel 10.

yinnon

Han berättar hur Gazakriget i somras förvandlade alla journalister till patrioter. ”När kriget kom, då satte alla på sig hjälmen”. Han bekräftar bilden av att det även i ”fredstid” är väldigt ovanligt med reportage från verkligheten på andra sidan. Men det finns ett undantag. Vi går till utriket på redaktionen och han stannar till vid Arabdesken. Nu är han föräldraledig, men annars brukar Zvi Yehezkeli sitta här. ”Han revolutionerade faktiskt bevakningen av Arabvärlden. Vanligtvis har vi bara nyhetsinslag därifrån när det smäller. Men han började göra reportage om vardagen där och vill förmedla en förståelse för hur de tänker”.

Sista dagen på min resa tar jag en promenad i pittoreska gamla Jaffa där araber, judar och kristna bor om vartannat i olika kvarter utan alltför tydliga gränser. Men det är ett litet undantag i det stora hela.

På väg ned mot havet tänker jag att det är just avsaknaden av vardagliga möten mellan israeler och palestinier som är det mest skrämmande. Om man inte ens indirekt genom media kan se att det är människor av kött och blod på bägge sidor och barn får demoniseringen av varandra med modersmjölken, ja då finns inte mycket hopp. Just uppgivenheten är det som möter mig oavsett vem jag talar med.

Under promenaden från Peres Peace House till hamnen ser jag en udda fågel som förgäves går och letar föda i sanden.

duvan

En vit duva. Jag närmar mig för att försöka fånga den på bild, men då flyr den sin väg. De är skygga här, de vita duvorna.

Han får Nobelpriset i ekonomi 2014

"Whatta fuck you mean Ernst Fehr? Greed isn´t good?"

”Whatta fuck you mean Ernst Fehr? Greed isn´t good?”

Ingen idé att använda sig av personliga pronomen ”hen” här inte. Av de 74 som hittills fått motta Sveriges riksbanks ekonomipris till minnet av Alfred Nobel (ja, alltså ”Nobelpriset i ekonomi”) är Elinor Ostrom 2009 den enda kvinnan. Det är heller ingen högoddsare att det blir en amerikan. Två tredjedelar av pristagarna har haft sin hemvist i USA. Genomsnittsåldern är närmare 70 år.

Namn som ofta figurerar i detta sammanhang, som tillväxtforskarna Robert Barro (Harvard) och Paul Romer (NYU) och entreprenörsskapsforskaren William Baumol (NYU) skulle således falla väl in i mallen. Den senare finns i år på Thomson Reuters lista över de som tippas få priset, beräknat utifrån hur ofta ekonomerna citeras av andra forskare. Men det är en trubbig måttstock. Jag vill tro att priskommitén är lite lockad av att också blicka framåt. Inte genom att belöna teorier på modet – gud förbjude, sådan populism platsar icke här – men genom att uppmärksamma forskning som kan ge svar på samtidens frågor.

Ifjol var det finansbubblorna som stod i fokus. Shiller och Fama gav visserligen helt olika svar på frågan om bubblor finns och hur rationell marknaden egentligen är, men bägges teoretiska ramverk är användbara för den som söker svar på hur vi bygger hållbara finansiella system.

På så vis vore fransmannen Jean Tirole (Toulouse) en formidabel kandidat. Han är en potentiell pristagar-perenn med gediget CV inom områden som industriell organisation, spelteori, finansiell ekonomi och beteendeekonomi. Forskning som rör reglering av finansmarknaderna kanske är det finger i luften som också gör honom så lockande aktuell att det är dags att bocka av honom från listan över hundratalet nu levande ekonomer som årligen återkommer bland de som nomineras? Att han dessutom intresserar sig för att plocka in psykologin i den ekonomiska vetenskapen lär knappast ligga honom till last i dessa tider då det blivit allt mer uppenbart att tvärtvetenskapliga ambitioner är vägen framåt till ny kunskap inom ekonomi.

Ekonomin består av människor. Människor är inte kallt beräknande ”homo economicus” som den klassiska ekonomiska vetenskapen så länge utgått från. Människor är inte Excel-ark som enbart tänker på att maximera den monetära vinsten i varje läge. Den insikten är faktiskt relativt ny inom ekonomisk forskning. Priset till Daniel Kahneman 2002 var ett erkännande för den hyfsat nya disciplinen beteendeekonomi som tog psykologin in i ekonomin. Fjolårets pris till Shiller var ytterligare en markering från priskommitén att ekonomisk psykologi idag är ett etablerat område. Om de vill ta det ett steg längre och belöna ännu mer tvärvetenskaplig ekonomisk forskning skulle de kunna uppmärksamma den ännu nyare disciplinen neuroekonomi som befinner sig i skärningspunkten mellan hjärnforskning, psykologi och ekonomiska teorier. Då skulle österrikaren Ernst Fehr (Zurich) var ett givet val. Han är inte kompis med Gordon Gecko. Fehr – som passande nog uttalas som engelskans ”fair” – tror nämligen inte på girigheten som ”marknadsekonomins smörjmedel”. Tvärtom, han förklarar hur framgångsrika samhällen har en betydande andel icke-själviskt beteende inbyggt i sina ekonomiska system. Men det är nog lite väl progressivt, och det finns väl alltför många ekonomer på ”måste-listan” att beta av innan det är dags för honom.

Klockan 13 på måndag vet vi svaret. SVT sänder direkt från 12.55 på SVT Play och i SVT1. I studion får jag bland annat sällskap av professor Michael Dahlén som förhoppningsvis kommer se lika glad ut i år som i fjol när pristagarna tillkännages…

dahlén

Därför hade jag fel, men ändå rätt om slumpens betydelse i VM

20140709-110721.jpg

Klose var det inte igår. Men resten av världen är det idag: mållös. WTF, vad var det som hände egentligen?
Jag somnade som vanligt vid nattningen av Hanna och kommer in till teven i halvleksvilans reklampaus. Sätter mig sömndrucken bredvid Love i soffan och frågar hur det står i matchen. ”5-0″ till Tyskland svarar han kallt. Hm, min son har blivit bra på att bluffa, tänker jag. ”Kul. Men på allvar, hur står det?”
”5-0!”
Kollar Twitter och ser att han har rätt:

Chris Härenstam: ”1:a halvlek är slut. VM-semifinal i Brasilien. Bra-Tys 0-5. Smaka på det. 0-5! Det är utan tvekan det mest märkliga jag sett i fotbollsväg.”

Kritiken riktar sig i efteranalysen in på försvarsspelet. Det sågas jäms med fotknölarna, för att ta till en underdrift.

Ralf Edström: ”Jag har aldrig sett på maken. Det var som att du och jag skulle spela med kompisarna, så var det i straffområdet. De spelade ju kvadraten! Det är för fan bedrövligt.”

Patrick Ekwall: ”Jag har sett pojklag från Bangladesh i Gothia Cups 12-årsklass som agerat mera rationellt i sitt försvarsspel än detta Brasilien.”

Sen kanske man inte ska glömma att Tyskland spelade bra också. Det var verkligen ett lag som spelade dåligt som mötte ett lag som spelade bra igårkväll. Det kunde till och med jag se när jag följde det tyska bollinehavet i andra halvlek som alltså slutade med historiska 7-1.

Emma passerar förbi teven på väg ut på altanen med lite tapas, kastar ett öga på slutresultatet på teven och hinner lämna en fråga hängande i luften kvar med mig i tevesoffan: ”Hur stämmer det här med din analys igår om att det är slumpen som avgör i VM?”

Inte särskilt, va? Det var ju sådan klasskillnad igår att teorin inte går att applicera på denna match. Till min tröst konstaterar jag att det inte finns någon universalteori i världen som kan förklara vad som hände. Det var väl ingen som på förhand trodde på 7-1 förlust för Brasilien? Att Tyskland kanske låg bättre till, ja det fanns det analyser som sade. Men sådan monumental utklassning???
Var det ens någon som vågade betta på det? Faktum är att oddsen visade på förhand att flest trodde att Brasilien skulle spela sig vidare till final (2,6 ggr pengarna mot 2,9 ggr pengarna för Tyskland). Endast två bettingbolag listade ens 7-1. Hos det ena gav det 250 och hos det andra 500 ggr pengarna. Säger lite om hur osannolikt det alternativet ens var.

Men ibland händer det osannolika. Sverige hämtar upp 0-4 till 4-4 mot Tyskland. Ett kärnkraftverk i Japan får härdsmälta av en tsunami, ”säkra” bostadspapper i USA rasar i värde och utlöser en global finanskris. Listan på svarta svanar kan göras lång. Så pass lång att man borde sluta betrakta sådana ”freak-accidents” som osannolika. Istället borde de räknas som ”normal accidents” man bör ha med i beräkningen. Men om de – som gårdagens tydligt skicklighetspräglade match – inte är slumpartade (och därmed statistiskt ”förutsägbara”), så är det svårt att behäfta dem med någon sannolikhet. Lärdomen är att den som vill överleva katastrofen ändå måste ha tagit höjd för att något så osannolikt KAN hända. Hur osannolikt det än är. Lärdomen för Brasilien vete fan vad det ska bli. De får sörja färdigt först. Lärdomen för mig är att välja bättre tajming för ett blogginlägg som påstår att det är så jämbördiga lag som spelar i slutspelet av detta VM att slumpen har stor betydelse för utgången…

Slumpens VM

20140707-231736.jpg

Förlåt att en fotbollsidiot ger sig på det här, men med tanke på hur VM utvecklats kan jag inte låta bli. Från en amatörs perspektiv framstår den här VM-turneringen som lite konstig. Nationer som tidigare var att räkna med – Spanien, England, Italien – försvinner i gruppspelet. I slutspelet är det istället Sydamerikas dominans som blir tydlig. Och bananrepubliker som Schweiz och Costa Rica är med och får giganterna att svettas. Costa Rica spelar oavgjort mot Holland i 120 minuter så att matchen tvingas till avgörande med straffar! Rätta mig om jag har fel, men detta var väl knappast vad experterna hade tippat? Är det bara slumpen att så många matcher i detta VM är så pass målfattiga och resultamässigt jämna? Jag har läst teorier om att globaliseringen av fotbollen med stjärnor som snabbt slukas upp av penningstinna (gammeleuropeiska) ligaklubbar leder till att det finns stjärnor i fler nationella lag och att spelstilar och träningsmetodik homogeniseras i de nationella ligorna över jordklotet. Är detta förklaringen till 0-0 mellan Holland och Costa Rica i kvartsfinalen i VM, som måste avgöras med 4-3 i straffar?
Jag överlåter den sportsliga analysen åt andra bättre lämpade. Låt mig istället ta mig an de statistiska och teologiska aspekterna på fenomenet.

Efter att dramatiken nådde sin peak i tredje tilläggsminuten då Holland efter frispark hade möjlighet på möjlighet, där ett flertal spelare var inblandad, och räddning på mållinjen, konstaterar SVTs expertkommentator Daniel Nannskog att här trodde man till slut att Holland till slut skulle få in bollen. Men ack.

–Gud måste vara med detta Costa Rica, jag kan inte förklara det på annat sätt.

Och det är så många av spelarna resonerar också. Man har sett de katolska sydamerikanerna gå iväg och knyta händerna i bön till Gud på en annan del av planen innan det är dags för lagkamraten att gå iväg till straffläggning.
Men om nu Gud hörde varje bön om mål, så borde väl rimligen Vatikanstatens landslag åtminstone tagit sig till mästerskapen? Nej, det är nog inte ”Guds hand” man ska räkna med om man ska förutspå hur det går i idrottstävlingar. Särkilt inte i fotboll, och definitivt inte i detta VM.

Man bör snarare fundera på hur mycket slumpen egentligen betyder för vem som vinner. En som tänkt mycket på slumpens betydelse inom idrotten är den tidigare landslagsspelaren i cricket, Ed Smith. Hans bok ”Luck” är dels en personlig reflektion över hur slumpen styrt hans liv in och ut ur cricketen, men den är framför allt en intressant analys av slumpens betydelse för själva spelet. Som tur är, spelar den större roll än de flesta vill tro. Olika mycket inom olika sporter. Slumpens betydelse för vem som vinner en tennismatch är till exempel väldigt liten. En genomgång av utfallet i olika turneringar och spelarnas ranking visar att det nästan alltid är avgjort på förhand. Smith konstaterar att innan Federer fick sällskap av Nadal i toppen var både topptennisen tråkigare och Federer en sämre spelare än när det plötsligt inte var lika säkert längre att schweizaren skulle gå hem med bucklan varje gång.
Varför har skicklighet så stor – och slumpen så liten – betydelse för hur det går i en tennismatch jämfört med de flesta andra sporter? Det har med antalet poäng som krävs för att avgöra en match. I tennis är en vunnen poäng värd en hundradel av det totala antalet vunna bollar som i snitt behövs för att segra. I basket är en boll i korgen värd en fyrtiondedel. Fotboll befinner sig i helt andra sidan av turspektrat. Ett fotbollsmål är den mest värdefulla valutan i sportvärlden. Ofta räcker det med ett enda mål för att avgöra en hel match. Därför är en feldömd straff, eller en missad offside så mycket viktigare i fotboll än en missad ”out” i tennis. Ett dåligt domarbeslut kan vara skillnaden mellan seger eller förlust i fotboll, medan det drunknar i mängden av poäng i tennis.
Jämför med att singla slant. Du gör det tre gånger, och det råkar bli krona varje gång, trots att det är ett rättvist mynt och du kastar på rätt sätt. Inte så konstigt ändå, tänker du. Slumpen. Men om du singlar slant 100 gånger så är det extremt osannolikt att det – sett till hela omgången – blir krona för hela slanten. Då skulle du verkligen ha anledning att misstänka fuffens om det inte fördelade sig mer eller mindre fifty/fifty. Tennis är som att singla slant 100 gånger. I och med att det krävs många omgångar av ”singlande” för att avgöra en match elimineras de flesta av slumpens irrfärder. Om Roger Federer möter Alexander Norén och de bara spelar en boll finns det faktiskt en chans att Norén vinner om Federer råkar slå stoppbollen i nätets överkant där den stannar upp en kort stund och funderar på vilken sida av nätet den ska falla ned på innan den slumpartat ramlar ned på Federers. Men om de spelar 100 bollar så vore det inget mindre än ett himmelskt mirakel om Norén gick segrande ur striden. Ta Robin Söderling (utan skador) och låt dem mötas i några game. Robin skulle mycket väl kunna ta hem det. Men låt dem mötas i en match, och jag skulle definitivt satsa mina pengar utifrån deras ranking. Game, set, match Federer!
Fotboll å andra sidan, där finns det större utrymme för överraskningar. Om skillnaden mellan seger och förlust efter 89 minuters målfattig kamp är stolpe in eller stolpe ut, så säger det sig självt att slumpen har mer att säga till om vad gäller slutresultatet inom fotboll än inom tennis. Mycket större risk att det sämre laget vinner inom fotboll, än att den sämre spelaren råkar vinna inom tennis.
Om det dessutom går till straffläggning för att avgöra, som det så ofta gjort i detta VM, så är det nästan löjligt tydligt vad slumpen spelar roll för utgången.

Det är egentligen lika stor sannolikhet att straffläggaren placerar bollen i mitten, som på sidorna. Målvakten har inte tid att vänta på att se vart den är på väg, utan måste chansa direkt vid tillslaget för att hinna fånga den. Målisen har tre val. Stanna kvar i mitten, kasta sig åt höger, eller kasta sig åt vänster. Oftare än vad som är sannolikhetsmässigt motiverat kastar hen sig åt endera hållet. Detta beror på en böjelse vi människor har att agera framför att inte agera. Den som står kvar löper risken att anklagas för att ha varit passiv, medan den som agerar i alla fall får en klapp på axeln för att den kämpat och gjort ett bra försök. Även om det hade varit lika bra att stå kvar i mitten, så premierar vår handlingskultur agerandet som sådant. Det bottnar troligen i vårt ursprung på savannen, där det lönade sig mer att springa iväg vid minsta tecken på fara (även om det inte var en sabeltandad tiger som smög sig på, utan bara löven som rasslade i vinden) än att spara kalorier genom att stanna kvar och vänta på mer säkra bevis på att det var en livsfarlig fara som närmade sig. Att agera i onödan har evolutionärt sett varit en mer vinnande strategi än att råka agera en gång för lite. Funkade på savannen för 50 000 år sedan, rätt meningslöst i fotbollsmålet idag. Ändå kastar de sig för kung och fosterland. Än höger, än vänster. Nästan aldrig vågar målvakten stå kvar i mitten. Så egentligen borde straffläggaren satsat på ett skott mitt i mitten för att maximera sannolikheten för mål. Men så har det inte sett ut i detta VM. De har oftast siktat till höger eller till vänster. Är det kanske samma ”handlingskrafter” som är i spel här? Det verkar som att man anstränger sig mer när man siktar vid stolparna än i mitten. Den som missar att göra ett ”svårt” mål är mer ursäktad än den som skjuter rakt på och råkar ut för en målis som var kylig nog att stå kvar. Alltså siktar straffläggaren oftast till höger eller vänster och målvakten kastar sig oftast till höger eller till vänster. Det är lite som att de singlar slant samtidigt. Ibland hamnar bägges mynt på krona eller klave och det blir en ”snygg” räddning, i hälften av fallen landar myntet olika och det blir ett ”säkert” mål. Givet att målvakten inte är helt kass och straffläggaren är hyfsat duktig på att placera skotten, så blir det alltså i detta moment extremt mycket slumpen som avgör.

Innan Tipsextramaffian börja lyncha mig nu, låt mig bara klargöra att jag självfallet inte menar att fotboll är ett tur-spel. Naturligtvis är det i långa loppet skickligheten som avgör, även i kampen mellan jämbördiga fotbollslag. Får de spela tillräckligt många matcher mot varandra så skiljs till slut agnarna från vetet och frukten av all träning, taktik och stjärnors trollkonster går att skörda rättvist. Däremot krävs det fler matcher än inom tennisen för att rätt lag skall vinna turneringen. I ett VM-slutspel där allt står och hänger på en enda match, är det som fotbollsförfattaren Simon Kuper skriver: ”VM är en slumpmässig historia. Efter 6-7 omgångar, kan det bli vem som helst som vinner. (Den franske fotbollstränaren) Arsène Wenger påpekar att i en liga kan vilket lag som helst leda tabellen efter en månad för att det är en så kort testperiod. Argentina har vunnit två världsmästerskap, Holland inget, men det kunde lika gärna varit tvärtom. Det är verkligen en hopplös uppgift att förutspå hur det ska gå.”
Kanske kan stämma till lite eftertanke i alla fall hos alla kommentatorer och självutnämnda experter som på förhand vet hur det ska gå och med facit i hand sedan är så duktiga på att efterrationalisera utfall som till stor del bara beror på slumpen.

Det faktum att utfallet av varje enskild fotbollsmatch beror så pass mycket på slumpen är en viktig förklaring till varför fotboll är en så älskad sport världen över, menar Smith. ”Det gör det möjligt för underdogen att ibland segra över favoriten”. Om det inte var så skulle nog inte lika många fans pallra sig till läktarna i fotbollsserierna. Om man som BP:are inte bjöds på en seger mot ett annat allsvenskt lag åtminstone några gånger per säsong skulle motivationen sjunka alltför lågt för att orka stå ut med lagets motgångar i ur och skur. Det är tur för fotbollen att slumpen spelar så stor roll – om inte på det stora hela – så åtminstone i enskilda matcher.
Imorgon dags för ännu en spännande uppvisning av den perfekta blandningen av tur och skicklighet!

Jag kan spara, jag är inte rädd.

image

Ser ett plan som flyger misstänkt lågt på väg in mot Arlanda. Börjar genast tänka på risken att krascha. Påminner mig om att det är större risk att det händer oss något under bilfärden till flygplatsen än i luften därifrån. Men det hjälper inte. Känslorna är inte rationella.
Och flygrädsla är mycket vanligt. Väl uppe i luften – när de första skakiga minuterna av takeoff är över – stannar jag vid en artikel i SAS ombordtidning Scanorama som ger råd om hur man ska övervinna fruktan.
”En studie av marknadsundersökningsföretaget Epinion visade nyligen att mer än var fjärde, 26%, lider av flygrädsla. Statistiskt sett har det såklart aldrig varit säkrare att flyga. Men det spelar ingen roll när man har med känslor att göra… Kognitiv beteendeterapi rekommenderas för den som vill få hjälp att bli av med irrationella fobier såsom flygrädsla. Ofta räcker det med ett enda besök hos en certifierad terapeut för att bli av med problemet.”
Tänk om det var så enkelt att bli av med alla andra irrationella tillkortakommanden som präglar vårt dagliga beteende och ibland ställer till med allvarligare problem än nära-döden-upplevelser när plåtskelettet sprattlar till vid första bästa luftgrop? Tänk om det räckte med ett besök hos närmaste KBT-tant för att vi ska lyckas spara till pensionen i tid, bli kvitt benägenheten att köpa dyra bostäder precis innan bubblan spricker eller fortsätta blodiga krig som inte går att vinna för att ”de som redan stupat inte ska ha dött förgäves”? Då skulle jag utbilda mig inom KBT. För jisses, vad jobb det finns att uträtta där ute!

Island – alla bubblors moder (därför kommer det krascha igen)

image

Reykjavik, lördag morgon 04.45. Sitter och väntar på flygbussen nere vid hamnen där folk släntrar ut med ölflaskan i handen från stadens nattklubbar. Här går man ut sent, aldrig före midnatt och festar hårt (har jag hört) tills det är dags att plockas upp av någon snäll (nykter?) kompis med bil.

Nu åker bussen. Lämnar landet som satte sig på kartan som finanskrisens största slukhål. Efter en total avreglering på 90-talet, och ett självförtroende som efterklokt kallas hybris, var det bäddat för bubbla. Historien förtäljer om testosteronstinna fiskare som sadlade om till investmentbankers på någon av de tre bankerna som växte sig flerfalt större än landets BNP. Hur regering och centralbank omöjligt kunde rädda dem – ”too big to save” – när  den globala kapitalmarknaden frös till krishösten 2008. Finansvikingar och deras ”outvasion” fick skulden tillsammans med David Oddsson, den nyliberale centralbankschefen som låg bakom den finansiella avregleringen som mångårig premiärminister. Jo, även sittande högerpremiärministern Geir Haarde beskylldes för debaclet. Han ställdes faktiskt inför en slags ”riksrätt” efteråt och dömdes till fängelse. Han slapp dock skaka galler när hela spektaklet var över. Sedan folkligt uppror och vänstersväng med första öppet homosexuella kvinnliga premiärministern, beskedliga nedskärningar (ingen centraleuropeisk total åtstramningskur här inte) och en hyfsat snabb vändning. ”Ser man bara till siffrorna, så ser Island ut att må rätt bra idag. Man skulle inte kunna tro att vi var på botten för bara fem år sen”, säger Eirikur Bergmann, professor i politisk vetenskap vid Bifrost University när han bjuder på espresso hemma i sin för tillfället lite stökiga villa där disken samlats på hög i köket.

image

”Ursäkta röran, det är mycket resande fram och tillbaka nu”. Precis hemkommen från Sydamerika. Morgonen därpå ska han till Kina. Sedan han i februari kom ut med sin bok om Islands finansiella jordbävning,
Iceland and the International Financial Crisis – Boom, Bust and Recovery”, är han upptagen med att turnera på konferens världen över för att berätta om vad som byggde bubblan.
”Vi har alltid haft bubblor. Stark uppgång och sedan platt fall, det är typiskt för vår ekonomi. Men varje gång kommer vi ändå en bit framåt, när dammet väl lagt sig”. Professor Bergmanns teori är att expansion och symboliska stordåd – i stil med finansvikingarnas uppköp av brittiska fotbollslag och danska varuhus – är inbäddat i den isländska folksjälen. ”Det har med självständighetskampen att göra, vi är fortfarande i behov av att visa att vi kan själva, att vi har en plats på den internationella kartan”, säger Bergmann och hänvisar bakåt i historien där Island gång på gång hävdat sitt oberoende. Först gentemot Norge (varifrån de första bosättarna kom på 800-talet), sedan mot Danmark som de klippte banden med när tillfället gavs att kuppa fram en självständighetsförklaring under nazisternas ockupation 1944. Sedan dess har Island även haft anledning att mäta sig med Storbritannien (”torskkriget” på 70-talet). Island, den bångstyriga ungen som ständigt måste visa att hen ”kan själv”. Det är i det historiska ljuset man ska se det som skedde på finansmarknaden här på 00-talet, menar Bergmann.
Vad säger han om teorin att det var något typiskt manligt detta, att det finansiella högmodet hör ihop med machokulturen med risktagande fiskare som hellre dör i vågorna till havs än kommer hem utan fångst efter trålarturen? (En nidbild som befästes i Michael Lewis mycket underhållande reportagebok ”Boomerang – travels in the New Third World”)
”Njae, som alltid så berättar Lewis en bra story, som kanske är bättre än verkligheten. Kom ihåg att detta skedde i ett av världens mest jämställda länder. Då fanns det inga kvinnoröster som protesterade, alla var med på tåget och njöt av färden”.
Skulle det kunna hända igen på Island?
”Ja! Det är det korta och enkla svaret. Kolla på huspriserna, de skjuter i höjden igen. Storstilad nybyggnation är tillbaka”.

image

Men det var ju bara fem år sedan det kraschade, nog minns väl folk hur det gick förra gången?
”Jo, men det är så vi tagit oss fram i historien. Två steg fram och ett tillbaka. De ständiga kriserna till trots, det leder totalt sett ändå till framsteg”.

05.00. Busschauffören har slutat tjöta med den pratglade amerikanen längst fram som förvånas över islänningarnas alkoholvanor (”They’ll be sleeping well into the afternoon after this partying!”), bussen börjar färden mot Keflaviks flygplats. På vägen ut ur Reykjavik  passerar vi byggkranar i färd med att resa nya höghus med sjöutsikt där lägenheterna säkert redan är sålda.

image

På grund av de nya kapitalrestriktionerna som ska skydda den sköra isländska kronan från att falla vid kapitalflykt så jagar de rikas pengar inhemska investeringar istället, och då har fastigheter återigen blivit ett hett objekt. Innan vi svänger upp mot huvudleden kör vi förbi ett inglasat bankpalats (också det med Atlantutsikt vid första raden) där ett nytt namn står på skylten – ”Arion banki”, tidigare Kaupthing bank.

image

När Kaupthing kånkade tillsammans med Glitnir och Landsbanki, delades de upp i ”goda” (hanterbara) inhemska skulder och tillgångar som backades upp av statlig insättningsgaranti och de gigantiska utländska cancersvulsterna som helt sonika skars bort (till utländska kreditgivares protester).
Arion är Kaupthings nya friska ansikte. Om professor Bergmann får rätt i sin bubbelvarning finns det risk för att det inte blir det sista namnet på banken.

P.S.

Efter att finansäventyret tog slut blev fiske åter viktigast för Islands ekonomi. Vilket märks när jag slår på teven på kvällen.

image

Dokumentär om modiga fiskare på public service-kanalen och musikunderhållning inspelad på fiskebåt på en reklamkanal där det mellan varven annonseras för fiskebåtsmäkleri och fiskrestauranger.  Men nu ser turismen ut att kunna ta över den positionen. Efter finanskraschen och Eyjafjallajökulls utbrott som lamslog hela Europas flygtrafik ökade faktiskt resandet till Island, inte tvärtom! Inte bara en fråga om katastrofturism, händelserna satte helt enkelt Island på världskartan. All publicity is good publicity…
Det finns skäl för turisterna att komma. Om man står ut med mycket omväxlande väder, från snöstorm…

image

…till solsken på fem minuter…

image

…så bjuder Island på många mäktiga naturupplevelser och en stor sagobrunn att ösa historia ur.
Jag var där med min 9-årige son som stortrivdes i naturen (han är lik sin far) och rekommenderar absolut ett besök vid den ursprungliga Alltingsplatsen i Thingvellirs nationalpark.

image

Sedan kan du gärna fortsätta på dagsturen ”Golden circle” som bland annat passerar förbi Geysir och Gullfoss.

image

image

Missa inte heller ett besök på någon av alla geotermiskt uppvärmda bad där hagel och snövindar bara bidrar till den heta upplevelsen. I Reykjavik ligger kommunala Laugardalslaug med såväl rutschkanor som relaxpool med 38-gradigt vatten. En tur till den stora turistattraktionen Blue Lagoon, är också värt besväret (kosta på dig massage på flytbädd i vattnet!).

image

Till sist ett tips för alla som är lika skidintresserade som jag. Bláfjöll, med sittliftar och sköna utförslöpor i Sälenstil ligger bara en halvtimme från Reykjavik med skiduthyrning. Vid gott väder, underbar utsikt!

image

image

Vid mindre bra väder… ser du ingenting!
Så glöm inte skidglasögonen hemma, de behövs verkligen (som jag kostsamt erfor när jag tvingades köpa nya i skidshopen).

Kolla vädret samma morgon du åker iväg på äventyr. Det ändras innan du hinner blinka, så passa på när det väl är fint!
Det gäller för övrigt alla utomhusaktiviteter på Island.
Kanske även inställningen till såväl sprit som ekonomisk högkonjunktur. Lika bra att passa på att festa medan man kan, man vet aldrig när ovädret slår till igen…

Två säkra boktips

Flash Boys Mech 3p_r3.REV.for cat.inddthe-news

Jag har redan för många böcker att läsa. Både i jobbet och av lust. Men så upptäckte jag att min favoritförfattare i kategorin ”finansiellt realitydrama” – Michael Lewis – snart utkommer med en ny bok – ”Flash Boys”, som sägs bjuda på ett nytt avslöjande kring arbetssättet på Wall Street. Efter att ha dragit ned brallan på börsnissarna på 80-talet (han var själv en av dem) i ”Liar´s Poker”, berättat den ultimata storyn om vad som orsakade finanskrisen i ”The Big Short”, och synat det europeiska luftslottet precis innan Eurokrisen sedan bröt ut i ”Boomerang – Travels in the new third world”, så riktar han nu in sig på fenomenet ”flash trading” där börsrobotar jagar nanosekunder i kampen om att komma först till arbitraget (utnyttja små, små, små priskillnader mellan samma tillgång på olika delar av de internationella finansmarknaderna före det pyttelilla fönstret av vinstmöjlighet stängs innan man hinner blinka). Den kommer inte ligga oläst länge.

Men den kommer inte förrän 31 mars. Tur det, för då kanske jag hinner kasta mig över Alain de Bottons senaste – ”The News – a user´s manual”. Jag upptäckte honom i mitt bostadsknarknande då jag behövde en teori för inredningsmanin, och hittade en filosofi kring byggnaders skönhet i ”The Architecture of Happiness”. Sedan passade hans ”Status Anxiety” som hand i handsken när det var dags att reflektera över meningen med att göra bostadskarriär och hur mycket lyckligare man egentligen blir av att hela tiden vilja ”få det bättre” (svar: inte så mycket, snarare tvärtom). Nu ger han sig på nyhetsindustrin, eller snarare nyhetsmanin och serverera en handbok för nyhetsknarkare (som vill bli fria från beroendet?).

Två boktips jag vågar stå för utan att ens ha läst dem. Happy reading!

böcker

Jag ska bara…

Det är nog ett tecken från ovan i morgontidningarna idag.

Jag kan inte riktigt komma igång med att skriva boken. Den som ska handla om hur man fattar klokare beslut i livet. Till exempel konsten att fokusera på rätt grejer (till skillnad från att skriva ett blogginlägg när uppgiftslistan svämmar över).

Så skriver Svenskan om problemet med prokrastinering, eller på hurtig coachsvenska -”uppskjutarsjukan” (som detta blogginläggsförfattande är ett ypperligt exempel på). Samtidigt som DN skriver om konsten att skaffa sig bättre vanor (jag kan rekommendera boken!). Man bör ta till sig det senare för att komma till skott med det första.

Jag kommer kanske till att skriva den där boken som bland annat ska handla om sånt. Men först uppgiftslistan, sen bör jag väl måla vardagsrummet (också ett perfekt flyktbeteende bort från viktigare – men tråkigare – uppgifter i livet?) innan jag tar tag i källaren. Sen kanske. Jag börjar med att sätta på diskmaskinen, det är enklast så.

Bästa tipsen inför husköpet

image

Idag var jag på Radio Stockholm och pratade om ”Bästa tipsen inför husköpet”. Det blev mycket om bostadsaffärens psykologi, höga bostadspriser och luriga acceptpriser.
Här har jag för övrigt samlat en del pressklipp och länkar till tidigare intervjuer i samband med min bok ”Hög på Hus” som handlar om sådant som köpare och säljare borde veta innan de går på visning eller ringer en mäklare. I artiklarna finns ett destillat av mina tankar. För the full story, varför inte lägga rabarber på boken? Det finns några inbundna ex kvar på nätet.