Flöden:
Inlägg
Kommentarer

I framtiden betalar du med mobilen, banken heter Google och vet inte bara allting om dina köpvanor, utan vet även bättre än du själv hur du kommer handla framöver.

Det är ett scenario. The Economist har ett spännande special om framtidens banker i senaste numret. Bland annat får man veta sådant som att bankkrisens Spanien faktiskt har några av världens mest effektiva och moderniserade banker. Samtidigt är det landet där det finns ett bankkontor i varje kvarter (43 000 st, att jämföra med USAs 90 000 bankontor). Kanske hänger det ihop. Av samma skäl som The Economist lyfter fram det som en förklaring till varför Spanien hamnade i sin egen extra jobbiga finanskris:

”Spain is arguably the world’s most competitive banking market. Thanks to its fiercely independent regions, it has a remarkable number of banks for its size. Even more remarkable is the number of branches, some 43,000, which works out at one branch for every 1,000 people, or about six times the number in Britain and more than twice as many as in France and America. “With too many players you end up overbanked because every bank wants to be everywhere,” says Pedro Rodeia at McKinsey. This keen competition pushed some smaller banks to lend recklessly, causing a banking crisis that blew up the economy.”

Men det mest intressanta – och som kommer påverka konsumenter över hela världen – är utvecklingen mot smartare banker. Driven av användandet av smarta telefoner. Bankerna sitter redan idag på en guldgruva för marknadsförare i form av vår köphistorik. I takt med att vi blir vana vid att få riktade erbjudande á la Google och Facebook kanske de vågar börja använda sig av det sifferhavet för att börja konkurrera just med Google och Facebook om handlarnas annonspengar. Men då får de hoppas att Google och Facebook inte hinner bli bank innan de kommit till skott med det (Google har redan sin Wallet på gång).

Den som vill utnyttja informationen om våra köpvanor måste dock först övertyga oss om att den informationen inte sprids hur som helst. Där har de traditionella bankerna ett företroendemässigt försprång. Jag skulle inte anförtro Facebook min finansiella historik och köpvanor idag i alla fall. Vem vet vilken ”tredje part” Zuckerberg har rätt att sälja det till enligt användaravtalet jag inte läst, men skrivit på?

Sen måste man vara försiktig med att visa att storebror faktiskt ser dig:

”In America Visa has teamed up with Gap, a clothes retailer, to send discount offers to cardholders who swipe their cards near Gap’s stores. Yet in peering so obviously into people’s spending habits, banks run a risk of spooking their customers and running foul of privacy advocates. Target, an American retailer, received unwelcome attention earlier this year when it reportedly discovered from a teenage girl’s shopping patterns that she was pregnant —and mailed her baby-related coupons—before she had told her father.”

Nya sätt att tråla i sifferhavet ger nya sätt att bedöma om en potentiell kund kan bli lönsam eller inte. Företaget Cignifi har tagit fram ett analysverktyg som utifrån ens telefonsamtalshistorik kan avgöra om man kommer betala tillbaka banklånet eller inte. Vem vill lämna ifrån sig sina mobilsamtalslistor för att bli bankkund? Enligt företaget själva – kreditovärdiga kunder i t ex Brasilien.

Även i livsmedelsbutiken får man framöver tänka på vad man handlar om man inte vill bli sämre behandlad av banken:

”Tesco, a large British retailer, collects enormous amounts of data on its customers’ shopping habits that allow it to send precisely targeted coupons. When a household starts buying nappies, signalling the arrival of a new baby, Tesco usually sends discount vouchers for beer, knowing that the new father will have less opportunity to go to the pub. The firm also has banking ambitions. It already offers credit cards and loans and plans to introduce full bank accounts. Given the depth of its databases, it may well assess the creditworthiness of its customers on the basis of their grocery shopping.”

Den som är kund hos ICA-bank får framöver kanske tänka sig för nästa gång hen lägger ned ett storpack Billys-pizza tillsammans med ostbågar, folkis, ett paket cigg och en Triss-lott i varukorgen. Kanske signalerar det sämre kreditvärdighet än om man proppar vagnen full med nyttig fisk, grönsaker, surdegsbröd, EKO-mjölk och senaste numret av Privata Affärer?

Jag som köper både fryspizza och ostbågar emellanåt, kommer i alla fall välja den bank som inte får snoka i varukorgen för att utesluta mig som kund när jag söker bolån. Samtidigt skulle jag gärna ta emot smart utformade rabattkuponger som jag verkligen har nytta av. Utmaningen för framtidens smartare banker ligger i att lyckas övertyga mig om att jag kan få det senare utan att behöva offra min integritet så pass mycket att jag åker på det första.

Medieutvecklingen gör att informationsklyftorna i samhället ökar. Därmed också behovet av en Public Service som upplyst lägereld.

Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation och journalistik samt huvudsekreterare i regeringens Framtidskommission,  skriver DN Debatt om konsekvenserna av medielandskapets förändringar. Det mest intressanta är hans redogörelse för sambandet mellan svenskarnas nyhetskonsumtion och politiska intresse och hur det utvecklats de senaste 25 åren.

”Resultaten är tydliga. För det första visar de att skillnaderna i mediekonsumtion mellan olika människor ökar. För det andra visar resultaten att två grupper ökar i storlek. Det handlar dels om nyhetssökarna, de som är storkonsumenter av nyhetsmedier, dels om nyhetsundvikarna, de som sällan eller aldrig tar del av nyhetsmedier. Andelen nyhetssökare har ökat från cirka 11 procent till knappt 18 procent, medan andelen nyhetsundvikare har ökat från 6 till 15 procent. Studerar man utvecklingslinjen kan båda grupperna förväntas öka ytterligare i storlek under de kommande åren. För det tredje visar resultaten att människors politiska intresse betyder allt mer för att förklara hur mycket de tar del av olika nyhetsmedier.”

De som har bäst förutsättningar för att ta kloka beslut som medborgare, medmänniska och konsument ökar alltså i antal. Men samtidigt blir de minst upplysta allt fler. Jesper Strömbäck skriver att utvecklingen förväntas leda till större skillnader mellan olika grupper när det gäller hur de uppfattar verkligheten och i förlängningen även ökade klyftor när det gäller såväl politiska kunskaper som politiskt deltagande.

”Den gemensamma offentligheten krymper. I takt med att människors motivationer får större betydelse för deras medieanvändning ökar samtidigt utrymmet för olika nischmedier, inte minst på internet. Människor kan i allt högre utsträckning söka sig till medier som bekräftar deras åsikter, fördomar och verklighetsbilder. Det i sin tur riskerar att leda till en ökad polarisering och balkanisering av offentligheten.”

Givet att man tycker demokrati är bra och att ett så högt medborgerligt deltagande i densamma är eftersträvansvärt, vad ska man göra åt problemet? Man får hoppas att det trots ”balkaniseringen” av medielandskapet alltjämt finns kvar ett antal församlingar stora nog att fungera som forum för spridande av allmänintressant information och kontaktyta för gemensam debatt.

Hjärnan är funtad så att man hellre söker bekräfta sina egna åsikter och förutfattade meningar än att utmana dem. Just därför är det så viktigt med breda ”offentliga rum” i medielandskapet där man kan råka stöta på oliktänkande för att tvingas testa sina argument. För demokratins skull blir behovet av samlande lägereldar bara större ju mer fragmentiserade medierna blir. Mot bakgrund av den utvecklingen kan Public Service finna stöd för resonemanget att SVT, UR och SR inte ska utvecklas mot ett mer elitistiskt innehåll där man ”bara ska göra det ingen annan gör”. Ska man bara göra det som inte lockar breda tittar- och lyssnarskaror så kommer man till slut bara tala till de redan invigda. En liten exklusiv klubb av extrema ”nyhetssökare”. Ska Public Service ha ett existensberättigande överhuvudtaget, så måste man både leverera höjd till dessa samtidigt som man inte gör avkall på bredden så att man även når de som normalt sett undviker nyheter.

Rapport behöver Melodifestivalen. Men Melodifestivalen skulle inte ha sin plats i tablån utan Rapport som granne. Och oavsett vad programmet heter måste Public Service alltid anstränga sig lite mer för att engagera alla målgrupper, inte bara de kommersiellt intressanta. Lyckas med att locka unga samtidigt som man inte sviker de gamla. Underhållning med hjärna och information med hjärta. Ett svårt jobb, men det är just vad det ska vara.

Public Service – we try harder. För demokratins skull måste det vara med betoning på ”harder”. Särskilt i ett splittrat medielandskap där det blivit lättare än någonsin att sluta sig in i sin egen självbekräftande bubbla.

Sökte efter min egen bok ”Hög på Hus” på CDON och såg att Robert Harris ”The Fear Index” kom upp som ”de som köpte Hög på Hus köpte också dessa böcker”. Det tar jag som en komplimang.

Men det som verkligen fick mig att tänka till var skillnaden i bokomslag för ”The Fear Index” som jag upptäckte när jag kollade priset även på Adlibris:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vilken av dem skulle du välja?

Den till vänster kostar 76 kr, den till höger 116 kr.

Den till vänster skulle jag inte plocka upp på ett bord i bokhandeln. Den till höger skulle jag se direkt, och gärna hålla i handen på tunnelbanan. Den har lite cool Vertigo-känsla och verkar ”smart”. Den till vänster ser mer ut som billig deckare. Om det inte vore för att jag var så snål skulle jag själv nästan vara beredd att betala 40 kr mer för att få det snygga omslaget.

Ska bli intressant att se vilket omslag som bäst stämmer överens med innehållet. Jag hoppas på bra läsning, det vill säga det högra.

Men den frågan är vilket av dem som säljer bäst?

20120505-161258.jpg
Har precis läst ut uppföljaren till pop- ekonomi-bästsäljaren Freakonomics av Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner. Smart nog döpte de uppföljaren till ungefär samma sak – SuperFreakonomics. Den går i samma anda som första boken – ifrågasättande av vedertagna allmänna sanningar om hur alltifrån knarkhandel till miljöförstöring bör angripas om man vill åstadkomma en förändring. De lyckas retoriskt skapa aha-upplevelser när de lägger fram bevisen för att deras motvallsteorier är de som verkligen är sanna, och låter läsaren känna sig som del av en exklusiv skara som skådat ljuset…
De gillar att vara politiskt inkorrekta. De lyfter fram organhandel som lösning på donatorbristen och gör narr av Al Gore som de beskriver som en katastrofscenario-evangelist i klimatfrågan.

Boken funkar som en uppföljare, även om jag skulle önska mig en tydligare röd tråd genom de olika historierna och teorierna som läggs fram. Det är mer av en teoretisk novellsamling än en akademisk roman.

Fick berättat för mig vad en mäklare i Skåne sa nyligen om boken: ”jag hade ett par husspekulanter som var nybörjare på marknaden. Men de hade läst Hög på Hus och ställde en massa av de rätta frågorna. Jag hade fullt upp med dem. Ändå blev det ingen affär.”
Mäklaren verkade lagom nöjd att ha haft med så kritiska spekulanter att göra…
Just så hoppas jag fler ska få nytta av boken. Sen önskar jag dem även att hitta sitt hus till slut, när de väl kommit över den första fasen av att upptäcka vad man egentligen prioriterar i husjakten.

Den fysiska bokhandeln har kanske en framtid ändå? Var ikväll nere på Äppelvikens bokhandel och talade om boken. Fullsatt, och med bred mix av människor vad gäller både ålder och kön. Kanske beviset på att ”all business is local”? Det krävs i alla fall något påtagligt mervärde för att en fysisk bokhandel ska klara att ta betalt 229 kr för en bok som på nätet kostar 159 kr (när inköpspriset är ca 150). ”Lojalitet” är ett begrepp som kan framkalla den extra betalningsviljan. Jag funderade på det på vägen hem – varför skulle jag betala mer i butik för en bok jag vet att jag kan beställa billigare i mobilen direkt efter att jag lagt ned boken jag fingrat på i bokaffären? Enda svaret är känslan av att stödja en verksamhet som annars inte skulle finnas – möjligheten att just bläddra i boken och kanske få ett råd eller två. Insikten om att utan att betala lite extra, skulle jag inte få det lilla extra. Kanske samma mekanism som gör att många turister faktiskt lämnar dricks i en taxi utomlands trots att de aldrig kommer se chauffören igen. En slags kollektiv ekonomisk självbevarelsedrift. Ska man kanske säga att det handlar om moral – man vill inte vara en freerider? Men det går från att vara ett ”borde betala för mig” till ett ”betalar gärna lite extra” om det även finns ett personligt bemötande. En bokhandel med en riktig människa som ger konkreta tips och engagerar sig i kunden har större chans att överleva än den med biträden som mest nöjer sig med att ta betalt i kassan (de finns, kan jag säga…).

Åsa Berg och Mia Strandell på Äppelvikens bokhandel hälsade mig välkommen till författarträff.

Hursom, supertrevlig kväll var det, med många engagerade åhörare som blev initierade frågeställare. Mia och Åsa kanske någon gång också borde hålla ett föredrag om sin resa – att komma på idén att starta bokhandel (och lyckas) i en tid då bokbranschen genomgår en så radikal strukturomvandling som får de flesta andra att lägga ned. Nischade och personliga ”boklådor” överlever samtidigt som nätjättarna konkurrerar ut de som misslyckas med att motivera mig att gå i butiken. All business is glocal!

P.S. På fredag är det dags att prata om boken på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm under Världsbokveckan. De har precis byggt om butiken, säkert för att möta den nya tidens kundbehov. Ska bli spännande att se hur de tolkat dessa i form av butiksdesign och läslusthjälp.

”Pensionsmarknadens soffliggare gör bättre ifrån sig än den ivrige fondbytaren”, är beskedet i TT-telegram idag. Nyhetsbyrån citerar Pensionsmyndighetens årliga rapport enligt vilken pensionssparare som bytte premiepensionsfonder fler än 15 gånger under 2011 fick en värdeutveckling på minus 13,7 procent, medan de som inte bytte alls landade på minus 8,0 procent. Den passiva metoden slog även det totala snittet på minus 8,6 procent.
Andelen sparare som bytte fonder 2011 var liten, bara cirka 18 procent.

Samma sak för 2010. Då fick de ivriga fondbytarna sämre utveckling än de som inte gjorde något alls.

Men det var inte länge sen som rubriken var ”Aktiva PPM-sparare vinnare”. Då tog man fasta på Pensionsmyndighetens statistik för perioden från starten vid millenieskiftet fram till 2010. Så vad stämmer? Bäst att byta ofta eller sitta still i båten?

För det första handlar det i PPM´s fall om att de som bytt mycket sedan starten inbegriper de som bytt överhuvudtaget, och många valde i början t ex IT-fonder som sedan visat sig vara usla investeringar. De som inte bytt alls under denna långa period sitter troligen kvar med dåliga fonder, vilket drar ned soffliggarnas resultat mer än vad den passiva strategins rykte egentligen förtjänar.

För det andra beror allt på NÄR du byter. Det handlar om tajming. Bland de som bytt ofta under 2010 och 2011 finns nog många som hoppat av när det skakat till på börsen, och sedan missat rekylerna. Det är ett vedertaget faktum att småsparare hoppar av för sent och kliver på för sent för att få till tajmingen rätt när det är ryckigt på börsen. Utifrån det perspektivet är det klokare att ”sitta still i båten” (alltså om man upptäckt ovädret för sent).

Hur som helst, lita inte på enskilda rubriker i stil med ”Sitta still i båten bäst” eller ”Fondbytare vinnare”. Sådana förenklade sanningar vilseleder mer än de vägleder. Att bli en vinnare på börsen ÄR mer komplicerat än så…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 239 other followers