Feeds:
Inlägg
Kommentarer

image

Reykjavik, lördag morgon 04.45. Sitter och väntar på flygbussen nere vid hamnen där folk släntrar ut med ölflaskan i handen från stadens nattklubbar. Här går man ut sent, aldrig före midnatt och festar hårt (har jag hört) tills det är dags att plockas upp av någon snäll (nykter?) kompis med bil.

Nu åker bussen. Lämnar landet som satte sig på kartan som finanskrisens största slukhål. Efter en total avreglering på 90-talet, och ett självförtroende som efterklokt kallas hybris, var det bäddat för bubbla. Historien förtäljer om testosteronstinna fiskare som sadlade om till investmentbankers på någon av de tre bankerna som växte sig flerfalt större än landets BNP. Hur regering och centralbank omöjligt kunde rädda dem – ”too big to save” – när  den globala kapitalmarknaden frös till krishösten 2008. Finansvikingar och deras ”outvasion” fick skulden tillsammans med David Oddsson, den nyliberale centralbankschefen som låg bakom den finansiella avregleringen som mångårig premiärminister. Jo, även sittande högerpremiärministern Geir Haarde beskylldes för debaclet. Han ställdes faktiskt inför en slags ”riksrätt” efteråt och dömdes till fängelse. Han slapp dock skaka galler när hela spektaklet var över. Sedan folkligt uppror och vänstersväng med första öppet homosexuella kvinnliga premiärministern, beskedliga nedskärningar (ingen centraleuropeisk total åtstramningskur här inte) och en hyfsat snabb vändning. ”Ser man bara till siffrorna, så ser Island ut att må rätt bra idag. Man skulle inte kunna tro att vi var på botten för bara fem år sen”, säger Eirikur Bergmann, professor i politisk vetenskap vid Bifrost University när han bjuder på espresso hemma i sin för tillfället lite stökiga villa där disken samlats på hög i köket.

image

”Ursäkta röran, det är mycket resande fram och tillbaka nu”. Precis hemkommen från Sydamerika. Morgonen därpå ska han till Kina. Sedan han i februari kom ut med sin bok om Islands finansiella jordbävning,
Iceland and the International Financial Crisis – Boom, Bust and Recovery”, är han upptagen med att turnera på konferens världen över för att berätta om vad som byggde bubblan.
”Vi har alltid haft bubblor. Stark uppgång och sedan platt fall, det är typiskt för vår ekonomi. Men varje gång kommer vi ändå en bit framåt, när dammet väl lagt sig”. Professor Bergmanns teori är att expansion och symboliska stordåd – i stil med finansvikingarnas uppköp av brittiska fotbollslag och danska varuhus – är inbäddat i den isländska folksjälen. ”Det har med självständighetskampen att göra, vi är fortfarande i behov av att visa att vi kan själva, att vi har en plats på den internationella kartan”, säger Bergmann och hänvisar bakåt i historien där Island gång på gång hävdat sitt oberoende. Först gentemot Norge (varifrån de första bosättarna kom på 800-talet), sedan mot Danmark som de klippte banden med när tillfället gavs att kuppa fram en självständighetsförklaring under nazisternas ockupation 1944. Sedan dess har Island även haft anledning att mäta sig med Storbritannien (”torskkriget” på 70-talet). Island, den bångstyriga ungen som ständigt måste visa att hen ”kan själv”. Det är i det historiska ljuset man ska se det som skedde på finansmarknaden här på 00-talet, menar Bergmann.
Vad säger han om teorin att det var något typiskt manligt detta, att det finansiella högmodet hör ihop med machokulturen med risktagande fiskare som hellre dör i vågorna till havs än kommer hem utan fångst efter trålarturen? (En nidbild som befästes i Michael Lewis mycket underhållande reportagebok ”Boomerang – travels in the New Third World”)
”Njae, som alltid så berättar Lewis en bra story, som kanske är bättre än verkligheten. Kom ihåg att detta skedde i ett av världens mest jämställda länder. Då fanns det inga kvinnoröster som protesterade, alla var med på tåget och njöt av färden”.
Skulle det kunna hända igen på Island?
”Ja! Det är det korta och enkla svaret. Kolla på huspriserna, de skjuter i höjden igen. Storstilad nybyggnation är tillbaka”.

image

Men det var ju bara fem år sedan det kraschade, nog minns väl folk hur det gick förra gången?
”Jo, men det är så vi tagit oss fram i historien. Två steg fram och ett tillbaka. De ständiga kriserna till trots, det leder totalt sett ändå till framsteg”.

05.00. Busschauffören har slutat tjöta med den pratglade amerikanen längst fram som förvånas över islänningarnas alkoholvanor (”They’ll be sleeping well into the afternoon after this partying!”), bussen börjar färden mot Keflaviks flygplats. På vägen ut ur Reykjavik  passerar vi byggkranar i färd med att resa nya höghus med sjöutsikt där lägenheterna säkert redan är sålda.

image

På grund av de nya kapitalrestriktionerna som ska skydda den sköra isländska kronan från att falla vid kapitalflykt så jagar de rikas pengar inhemska investeringar istället, och då har fastigheter återigen blivit ett hett objekt. Innan vi svänger upp mot huvudleden kör vi förbi ett inglasat bankpalats (också det med Atlantutsikt vid första raden) där ett nytt namn står på skylten – ”Arion banki”, tidigare Kaupthing bank.

image

När Kaupthing kånkade tillsammans med Glitnir och Landsbanki, delades de upp i ”goda” (hanterbara) inhemska skulder och tillgångar som backades upp av statlig insättningsgaranti och de gigantiska utländska cancersvulsterna som helt sonika skars bort (till utländska kreditgivares protester).
Arion är Kaupthings nya friska ansikte. Om professor Bergmann får rätt i sin bubbelvarning finns det risk för att det inte blir det sista namnet på banken.

P.S.

Efter att finansäventyret tog slut blev fiske åter viktigast för Islands ekonomi. Vilket märks när jag slår på teven på kvällen.

image

Dokumentär om modiga fiskare på public service-kanalen och musikunderhållning inspelad på fiskebåt på en reklamkanal där det mellan varven annonseras för fiskebåtsmäkleri och fiskrestauranger.  Men nu ser turismen ut att kunna ta över den positionen. Efter finanskraschen och Eyjafjallajökulls utbrott som lamslog hela Europas flygtrafik ökade faktiskt resandet till Island, inte tvärtom! Inte bara en fråga om katastrofturism, händelserna satte helt enkelt Island på världskartan. All publicity is good publicity…
Det finns skäl för turisterna att komma. Om man står ut med mycket omväxlande väder, från snöstorm…

image

…till solsken på fem minuter…

image

…så bjuder Island på många mäktiga naturupplevelser och en stor sagobrunn att ösa historia ur.
Jag var där med min 9-årige son som stortrivdes i naturen (han är lik sin far) och rekommenderar absolut ett besök vid den ursprungliga Alltingsplatsen i Thingvellirs nationalpark.

image

Sedan kan du gärna fortsätta på dagsturen ”Golden circle” som bland annat passerar förbi Geysir och Gullfoss.

image

image

Missa inte heller ett besök på någon av alla geotermiskt uppvärmda bad där hagel och snövindar bara bidrar till den heta upplevelsen. I Reykjavik ligger kommunala Laugardalslaug med såväl rutschkanor som relaxpool med 38-gradigt vatten. En tur till den stora turistattraktionen Blue Lagoon, är också värt besväret (kosta på dig massage på flytbädd i vattnet!).

image

Till sist ett tips för alla som är lika skidintresserade som jag. Bláfjöll, med sittliftar och sköna utförslöpor i Sälenstil ligger bara en halvtimme från Reykjavik med skiduthyrning. Vid gott väder, underbar utsikt!

image

image

Vid mindre bra väder… ser du ingenting!
Så glöm inte skidglasögonen hemma, de behövs verkligen (som jag kostsamt erfor när jag tvingades köpa nya i skidshopen).

Kolla vädret samma morgon du åker iväg på äventyr. Det ändras innan du hinner blinka, så passa på när det väl är fint!
Det gäller för övrigt alla utomhusaktiviteter på Island.
Kanske även inställningen till såväl sprit som ekonomisk högkonjunktur. Lika bra att passa på att festa medan man kan, man vet aldrig när ovädret slår till igen…

Flash Boys Mech 3p_r3.REV.for cat.inddthe-news

Jag har redan för många böcker att läsa. Både i jobbet och av lust. Men så upptäckte jag att min favoritförfattare i kategorin ”finansiellt realitydrama” – Michael Lewis – snart utkommer med en ny bok – ”Flash Boys”, som sägs bjuda på ett nytt avslöjande kring arbetssättet på Wall Street. Efter att ha dragit ned brallan på börsnissarna på 80-talet (han var själv en av dem) i ”Liar´s Poker”, berättat den ultimata storyn om vad som orsakade finanskrisen i ”The Big Short”, och synat det europeiska luftslottet precis innan Eurokrisen sedan bröt ut i ”Boomerang – Travels in the new third world”, så riktar han nu in sig på fenomenet ”flash trading” där börsrobotar jagar nanosekunder i kampen om att komma först till arbitraget (utnyttja små, små, små priskillnader mellan samma tillgång på olika delar av de internationella finansmarknaderna före det pyttelilla fönstret av vinstmöjlighet stängs innan man hinner blinka). Den kommer inte ligga oläst länge.

Men den kommer inte förrän 31 mars. Tur det, för då kanske jag hinner kasta mig över Alain de Bottons senaste – ”The News – a user´s manual”. Jag upptäckte honom i mitt bostadsknarknande då jag behövde en teori för inredningsmanin, och hittade en filosofi kring byggnaders skönhet i ”The Architecture of Happiness”. Sedan passade hans ”Status Anxiety” som hand i handsken när det var dags att reflektera över meningen med att göra bostadskarriär och hur mycket lyckligare man egentligen blir av att hela tiden vilja ”få det bättre” (svar: inte så mycket, snarare tvärtom). Nu ger han sig på nyhetsindustrin, eller snarare nyhetsmanin och serverera en handbok för nyhetsknarkare (som vill bli fria från beroendet?).

Två boktips jag vågar stå för utan att ens ha läst dem. Happy reading!

böcker

Det är nog ett tecken från ovan i morgontidningarna idag.

Jag kan inte riktigt komma igång med att skriva boken. Den som ska handla om hur man fattar klokare beslut i livet. Till exempel konsten att fokusera på rätt grejer (till skillnad från att skriva ett blogginlägg när uppgiftslistan svämmar över).

Så skriver Svenskan om problemet med prokrastinering, eller på hurtig coachsvenska -”uppskjutarsjukan” (som detta blogginläggsförfattande är ett ypperligt exempel på). Samtidigt som DN skriver om konsten att skaffa sig bättre vanor (jag kan rekommendera boken!). Man bör ta till sig det senare för att komma till skott med det första.

Jag kommer kanske till att skriva den där boken som bland annat ska handla om sånt. Men först uppgiftslistan, sen bör jag väl måla vardagsrummet (också ett perfekt flyktbeteende bort från viktigare – men tråkigare – uppgifter i livet?) innan jag tar tag i källaren. Sen kanske. Jag börjar med att sätta på diskmaskinen, det är enklast så.

image

Idag var jag på Radio Stockholm och pratade om ”Bästa tipsen inför husköpet”. Det blev mycket om bostadsaffärens psykologi, höga bostadspriser och luriga acceptpriser.
Här har jag för övrigt samlat en del pressklipp och länkar till tidigare intervjuer i samband med min bok ”Hög på Hus” som handlar om sådant som köpare och säljare borde veta innan de går på visning eller ringer en mäklare. I artiklarna finns ett destillat av mina tankar. För the full story, varför inte lägga rabarber på boken? Det finns några inbundna ex kvar på nätet.

image

Mötet imorse mellan Guillou och Frigyes stannar kvar i mitt huvud. Jag försöker reda ut deras bevisföring.
På fråga ”Solbacka” står det klart att Guillous betyg som han drar fram i sändning väger rätt så tungt… Frigyes i Studio ett på eftermiddagen verkade hålla med om det.
På fråga ”papa Pétain eller papa de Gaulle” har Frigyes ett ”svarta svanar”-resonemang á la ”jag hittar bara vita svanar, alltså finns inga svarta”. Det håller inte som bevis att man inte hittar någon bland de första 100 man ser… Det finns ju svarta svanar (även om de inte är så vanliga i våra trakter).
Guillou å sin sida har bevis för att från en viss tidpunkt under kriget har hans far och farfar inte varit medlöpare till Vichyregimen. Men inget 100%-igt bevis för att de aldrig (kanske i hemlighet) varit det. Å andra sidan, vem kan avkräva en sådan bevisföring mer än 60 år senare?
Efter mötet trodde Guillou att sista ordet härmed var sagt. Vilket Norstedts efter ”krismötebekräftade någon timme senare.
Jag gick från studion med en flashback till när Kjöller mötte Josefsson i vår studio nyligen. Då satt Hanne på Pauls plats. Och precis som nu satt Janne på Jans.
image

Uppdatering:

Läs här en reflektion av Erik Wijk om denna drabbning.

Apropå SvD’s notering att dramaturging såg ut att vara uppgjord på förhand: bägge var inbjudna på samma premisser och bägge visste om att motparten hade med sig ”motbevis”.
Jag kunde inte förutse att mötet skulle komma att bli en sådan vändpunkt i frågan.

Medierna i P1 har följt upp faktabråket genom att även ta fram Guillous betyg i landsarkivet i Uppsala och ger honom rätt.

I Resumé blickar Frigyes tillbaka på veckan då boken han jobbat med i flera år drogs in på obestämd tid efter tisdagens möte med Guillou i Gomorron.

Och i sin söndagskrönika i Aftonbladet knyter Guillou själv ihop säcken under rubriken ”Drömmen om att sätta dit mig blev för stark”.

imageJag rakar mig inte lika ofta när jag är ledig. Den här gången har det gått nästan två veckor sen senast. Har varit skönt att slippa bry sig. Varför rakar man sig ens från första början? Det sparar tid att inte raka sig och värmer ansiktet bättre med skägg än utan. Ben Hedenhös var mer rationell i sin grooming än dagens slätrakade män som skär bort ansiktshåret. Men vardagen närmar sig, och jag kände att idag är det dags att börja anpassa sig igen. Vänja sig vid att passa in i det civiliserade samhällets konformistiska krav. Så rakhyveln fick komma fram till slut. Man måste ju  vara prydlig i rutan. Inte för att Bengt Magnusson är mindre trovärdig på grund av sin skäggväxt, men den är ju ordentlig. Ska man ha skägg, ska man ha det på riktigt. Ingen tredagarsstubb. Det måste se vårdat ut, vilket mitt semesterbarr knappast kan anklagas för. Jag skulle kunna bestämma mig för att bli en skägg-gubbe. Jag skulle kunna välja en skäggstil som passar mig och sedan hålla mig till den linjen konsekvent. Men då måste jag välja. Välja att byta stil, vilket känns som ett stort steg. Från välrakad pojke till en man som gör anspråk på att se ut som ”den gamle och havet”. Särskilt nuförtiden då hipsterskäggen känns så 2013, så är steget till skägg förknippat med ännu mera risk. Det måste bli helt rätt från början för att man inte ska tro att jag bara hakat på någon trend. Därför är fortsatt skäggväxt inte ett ickebeslut, utan i själva verket ett mycket stort beslut. Enklast därför att bara ta bort det.

image

Det kostade mig ett litet skärsår på hakan och en smula självrespekt, men nu är det gjort. Åter till status quo.

 

Det har inte ens gått en dag av det nya året och jag tror bestämt att jag håller på att bryta mitt nyårslöfte (vilket jag nog inte blir ensam om). Jag skulle ju inte blogga så mycket. Men istället för att ”bryta ett nyårslöfte”, kan vi inte istället säga att jag byter ut det gamla mot ett nytt?

Jag har den senaste tiden blivit väldigt intresserad av hur det går till när alla små och stora beslut blir av i hjärnan. Varför vissa kan ske på rutin utan att man ens tänker på det, medan andra är nästintill omöjliga att komma till skott med. Är det förnuftet eller känslan som bör styra? Vilka beslut borde man ägna mer tid åt? Vilka mindre tid? Vilka borde man rent av försöka få bort helt från sitt liv? Och vilka saker borde tas upp till aktivt beslutsfattande? Några av de frågeställningar som jag hoppas ska dyka upp här på bloggen genom inläggen ”Dagens beslut” framöver. Ibland med djupare analys och reflektion, ibland bara en kort rad eller bild som jag för stunden inte riktigt vet vad den säger om mitt beslutsfattande.

Mitt nya nyårslöfte: 2014 ska jag bli mer rationell och fatta smartare beslut i livet. I denna blogg är du välkommen att följa min resa på vägen till det perfekta tänkandet!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 2 037 andra följare