”N” – som i Nobelpristagare och nazister

bark

Dagen före folkomröstningen är läget febrigt i debatten, med opinionsundersökningar som in i det sista visar på jämnt läge mellan ”leave” och ”remain”. Då dyker nazisterna upp igen.

Först var det Boris Johnson som jämförde EU med Hitlers ambition att skapa en europeisk superstat. Idag var det dags för justitieminister Michael Gove´s tur att dra fram nazi-vapnet i EU-debatten, apropå de många ekonomer som uttalat sig till förmån för stanna-sidan. Han jämförde experterna som varnar för att ekonomin blir lidande vid ett utträde ur EU med de vetenskapsmän som nazisterna beställde ”rätt” åsikter av för att bevisa att Einstein hade fel. Premiärminister Cameron svarade med att ”nu har han tappat det”. Tidigare har Gove sagt att ”folk har fått nog av experter”.

För de som redan bestämt sig för att Storbritannien mår bäst utanför EU stämmer nog det. De låter sig nog inte påverkas så mycket av 10, 1000 eller 10 000 experter som säger att ekonomin blir lidande. För dem handlar det om annat. Självbestämmande, nationell stolthet, invandringen. Inte sällan en protest mot ”elitens projekt” som stulit makten från folket och gett den till ”byråkraterna i Bryssel”. För dem kan det snarast vara så att fler experter som tillhör vad man uppfattar som eliten, bara triggar ännu mer motstånd. Däremot kan experters ställningstaganden påverka de osäkra väljarna, som allt hänger på nu.

ekonomer

Om man inte har en stark övertygelse hit eller dit, hur brukar man då bestämma sig? Man kollar vad andra tycker. Man vänder sig till någon man litar på bland familj och vänner. Eller kändisar. När David Beckham nu kommit ut också som Remainer påverkar det kanske en och annan ”lad” som fortfarande ser upp till honom. John Cleese twittrade ut att han önskar att EU kunde reformeras mera men inte tror det är möjligt, och gav Leave-sidan ett nytt ansikte. Och så är det alla dessa sakkuniga experter då. Om de har ett Nobelpris i hyllan därhemma så finns det ju en viss auktoritet bakom argumenten (även om lämna-sidan kan hitta flera exempel på Nobelpristagare genom historien som sagt rena galenskaperna om sådant som inte ligger inom deras kompetensområde).

Redan John Locke konstaterade i slutet av 1600-talet att auktoritets-argumentet kan missbrukas för att lura folk att acceptera en slutsats tack vare respekt för auktoriteten. I modern tid har en rad experiment visat hur skrämmande effektivt det kan vara. Socialpsykologen Solomon Ash visade på 50-talet hur folk kunde påverkas att ge ett uppenbart felaktigt svar (frågan var vilket streck som var längst) om flera personer först ställer sig upp och självsäkert pekar ut det felaktiga svaret. Man tvivlar på sin egen uppfattning när så många andra verkar tycka annorlunda. Varianter på detta experiment som inkluderar enskilda personer som ges auktoritet genom vita rockar eller fina titlar visar på samma effekt. Folk slutar tänka själva och gör som ”experten” säger är det rätta. Faktum är att neurobiologiska mätningar på hjärnaktiviteten visat att den del av hjärnan som är aktiv i reflektion inför beslutsfattande ”somnar” när man lyssnar till en ”expert”. Så nog ska auktoritets-kortet spelas ut av den sida som vill svänga opinionen till sin sida. Men det gäller att välja rätt auktoritet för rätt målgrupp. Är du traditionell Labour-väljare är det kanske viktigare att det är fackföreningsledarna som talar sig varma för Remain, än ekonomerna på IMF. Är du britt, kan rekommendationer från grodorna på andra sidan kanalen vara…

frogs

…typ, inte så klokt om man jobbar för Remain.

Michael Gove bad senare under dagen om ursäkt för att han jämförde de EU-vänliga Nobelpris-ekonomerna med nazister. Efter kvällens sista tevedebatt i Channel 4 följde ett satirprogram där man gör sig lustig över Gove´s groda: – Didn´t he get the ”don´t mention the nazis email?”. Nu är det ändå över snart. Finns inte tid för mer användande av N-ordet. Om 8 timmar öppnar vallokalerna i folkomröstningen där bägge sidor spelat hårt på rädsla och ordet ”scaremongering” (skräckpropagande, alarmism) sammanfattar tonläget i debatten där bägge sidors ”experter” och ”fakta” ändå fått spela andrafiolen.

Därför kommer britterna stanna kvar i EU

Processed with MOLDIV

Vem av dem skrämmer britterna bäst?

Folkomröstningen på torsdag handlar helt och hållet om rädsla. Om att skrämma skiten ur folk. Remain: ekonomisk undergång om Storbritannien lämnar EU med högre skatter och mer arbetslöshet som följd. Leave: brittiskhetens undergång om man inte klipper banden till EU-eliten i Bryssel som skickar invandrare och byråkratiska pålagor över kanalen.
Fakta och rationellt övervägande av sakligt framställda för- och nackdelar hör inte hemma i detta val. I vilket val gör det det egentligen, kanske du invänder? Men vanliga val föregås ofta av flera års debatt kring de centrala frågorna. Ända sedan SO-timmarna i grundskolan har man tvingats till någon form av reflektion över om man är höger, vänster eller mittemellan i de vanliga politiska frågorna. Så även om ett parlamentsval i slutändan till viss del avgörs av vilken ledare man för tillfället litar mest på, vilken man hatar minst, eller något annat som inget partitillhörighetstest i världen kan spegla, så finns det där ändå en stabilare kunskapsgrund att stå på när man avlägger sin röst. Även om man bara väljer parti på känsla, så finns det sannolikt ett visst mått av erfarenhet av hur partierna brukar agera mellan valen och en gnutta kännedom om deras grundläggande värderingar inbakad i den känslan. Magkänslan kan på så vis vara fullt rationell.
Svårt att säga detsamma om en sådan här folkomröstning som britterna står inför på torsdag. När de ska välja om landet ska vara kvar i EU eller inte är det frågan om vilken skräckpropaganda som haft störst påverkan på de sista osäkra väljarna. Och bägge sidor satsar just på det kortet.

Remainarna anklagas av Brexitörerna för att ha bedrivit sin kampanj som ett ”Project fear”. Mycket riktigt så. Remainsidans starkaste argument är just ”stanna kvar, annars kommer det stå oss dyrt”. Dyrt i form av mindre export, företag som flyttar ut och 820 000 jobb som försvinner på två år. Finansminister Osborne försökte nyligen skrämmas också med att det akut måste till skattehöjningar och nedskärningar i sjukvården vid ett utträde, för att fylla ett plötsligt budgetunderskott om 30 miljarder pund. Premiärminister Cameron talar om att ett utträde skulle innebära en ”bomb” under ekonomin.
Men Brexitörerna är inte sämre på att skrämmas. Deras trumfkort är invandringen (att den borde minska, alltså). 40% av de som vill lämna anger invandringen som främsta orsak. UKIP’s senaste valaffisch ger en bild av vilka känslor det handlar om:

ukipaffischDen officiella Brexit-kampanjen har tagit avstånd från affischen och talar hellre om att den brittiska suveräniteten är hotad. Men nationalism saknas verkligen inte där heller. Brexitörerna ser sitt lands självständighet – och ”brittiska värderingar” – hotade i grunden. Den inofficiella Brexit-ledaren Boris Johnson sammanfattade känslan väl genom sin (Boristypiska) groda om att EU har samma ambitioner som Hitler med att skapa en europeisk superstat.
Brexit-sidan jobbar också på att sprida bilden av att ”eliten i Bryssel” bygger en byråkratisk jätte på bekostnad av nationens självbestämmande. Allt snack i Bryssels korridorer (och nyligen vädrat offentligt av den tyske finansministern) om att britterna vid ett utträde ska bestraffas genom att inte få några bra frihandelsavtal med EU, kan väl snarast ge Brexitörerna mer vatten på sin kvarn än tjäna Remain-sidan, i alla fall utifrån det nationalistiska perspektivet. För Brexitörerna handlar det om att vinna frihet, slå sig loss från EU-tyranniets bojor för att möta världen starkare på egen hand. Rule Britannia!

Bägge sidor gör sitt bästa för att skicka fram kalkyler som visar på vinsten med att stanna eller lämna. Men påståenden som att ”820 000 jobb försvinner inom två år efter en Brexit” är naturligtvis bara resultatet av en Excelsnurra som bygger på en massa antaganden. Ingen vet exakt hur det blir. Även om de flesta är överens om att på kort sikt är Brexit inte positivt för ekonomin (om inte annat så rasar både pundet och börsen dag ett), så hävdar de olika sidorna att det är himmel eller helvete som väntar på lite längre sikt om Storbritannien går sin egen väg. För vad det är värt, så kan man kolla vad folk som har som jobb att tro, tror. En Ipsos MORI-undersökning visade nyligen att 7 av 10 ekonomer (av de 600 tillfrågade) tror att en Brexit är dålig för brittisk tillväxt på 10-20 års sikt. Men det spelar ingen roll hur många ekonomer som säger si eller så. Folk skiter i fakta. I alla fall när det florerar så många olika siffror i debatten som är full av halv- och hellögner kring vad framtiden utanför EU för med sig. Och det är just det som debatten handlar om: vad som händer om man väljer bort EU, den handlar inte ett skvatt om vad som egentligen skulle kunna vara bra med EU. Ingen verkar älska EU, bara ogilla det olika mycket. Remain-sidan inte tillräckligt mycket för att våga dissa medlemskapet helt och hållet. Leave så mycket att det värker. Att debatten handlar om vad som händer om man ger upp medlemskapet istället för vad man vinner på det, spelar faktiskt Remain i händerna. För det spelar rätt in på den psykologiska planhalva där det är en stor fördel av att rama in ett beslut som att det handlar om att man riskerar förlora något.

valsedelnFrågan på torsdag är ”stanna kvar som medlem i EU” eller lämna EU”? Bara det faktum att frågan är formulerad som ett val mellan att vara kvar i något som är nuläget eller inte, är en fördel för Remain. ”Status quo bias” är nämligen en stark beslutspsykologisk effekt som innebär att vi tenderar att välja alternativet som överensstämmer med nuläget. Den som lyckas rama in sitt alternativ som ett status quo har alltså en inbyggd fördel redan från början, bara utifrån hur vår hjärna fungerar vid beslutsfattande. I grunden är status quo bias en konsekvens av människans inneboende förlustaversion, att vi uppskattar en vinst mycket mindre än vi fruktar en förlust (förhållandet har i olika experiment visat sig vara ungefär 1:2). Effekten syns i alltifrån benägenheten att behålla den förinstallerade ringsignalen på mobilen till att man ofta är kvar i osunda relationer och på dåliga arbetsplatser alltför länge. Det vill mycket till för att man ska bryta upp från nuläget. I detta fallet ett starkt missnöje med vart landet är på väg och en tydlig konkret orsak till det: EU. Det är Brexitörerna som har de passionerade argumenten och det är på den sidan de starka känslorna finns. Men Remain har alltså valt att också spela på känslorna genom att måla upp ett scenario av kaos och ekonomiska svarta hål om britterna lämnar. Ju mer som står på spel om man väljer att lämna status quo för att testa något nytt, desto starkare psykologiskt motstånd att lämna den trygga hemmahamnen. Den sida som med trovärdighet kan måla upp det värsta skräckscenariot i kvällens stora debatt i BBC kommer gå segrande ur striden om de osäkra väljarna. Just de borde vara lättare för Remain att vinna över då det som sagt krävs lite starkare känslor för att hoppa på Brexit-tåget. De som redan har starka olustkänslor inför EU borde väl redan fattat sitt beslut? De som är osäkra kan förväntas göra som (förlustaversiva) människor brukar göra: välja det säkra före det osäkra. Och med tanke på att status quo i sig alltid känns säkrare, så borde fler osäkra röster i slutändan tillfalla Remain. Enligt senaste ORB-undersökningen har de 4% helt osäkra att slåss om och 13% ”soft voters” som inte är så säkra på sitt val. Den riktigt intressanta siffran för Remain är att deras alternativ uppfattas som riskabelt av endast 27% medan Leave-alternativet känns riskabelt av 56% av väljarna.  Så länge som Cameron & Co inte överger ”Project fear” och får för sig att i sista stund börja tala om fördelarna med EU så har de en viss fördel på upploppet. För vad är väl 10 fåglar i skogen mot the devil you know?

P.S. Denna text skrevs innan den stora tevedebatten på tisdagskvällen då Lämna-sidans inofficielle ledare Boris Johnson briljerade retoriskt: ​

Därför kan jag inte släppa Romsons leende

Jag skulle egentligen berätta om min pinsamma blunder i sändning i morse, men kan inte sluta tänka på Åsa Romsons leende. På ett sätt hänger de faktiskt ihop.

Innan någon viftar med ”typiskt att kommentera kvinnan istället för mannens sätt att vara”-argumentet vill jag bara påpeka att Gustav Fridolin alltid haft ett sådant där säljande leende nära till hands, så betraktelsen av hans kroppsspråk är inte lika intressant för tillfället.

Det är ju dessutom Romson som varit mest utsatt för kritik den senaste tiden. De kom i alla fall bägge till Gomorron Sverige i morse med ett bestämt mål: utstråla positivitet och glädje! Från första handslaget vid kaffeautomaten och min obligatoriska 15-sekunderssnutt för sociala medier, via intervjun i teve till uppföljande bild (med misstaget att först filma dem) efteråt: hon log, han log, de log. Framför allt var det tydligt hur hon log! Av alla frågor vi hade till dem om hur de bedömer chanserna att få sitta kvar, det feministiska i kraven på att bara avsätta det kvinnliga språkröret, till frågan om tyskt brunkol, så hann vi inte med att fråga vad Åsa Romson fått för råd av den retorik-expert hon uppenbarligen gått till senaste dagarna. Men det behövdes inte. Det syntes lång väg: le, så lever du längre! Även som språkrör.

Du kan läsa hur många böcker som helst om konsten att bli en grym säljare, beundrad ledare och älskad av alla. Hoppa över alla de där böckerna i management-litteraturhyllan på flygplatsen. Jag kan sammanfatta det viktigaste budskapet i de bästa av dem: tänk på vad du signalerar till omgivningen, till den du vill påverka. Var medveten om det icke-verbala språket, lär dig prata mellan raderna, så kan du få de flesta att göra som du vill utan att de tänker på det. Och mäktigaste vapnet av dem alla i kroppsspråksarsenalen – leendet!

För det första smittar leendet av sig. Du har själv en tendens att le när du tittar på någon annan som ler. Vi kan tacka våra spegelneuroner i hjärnan för att vi vill replikera andra människors känslolägen och därmed imiterar deras kroppsspråk (i alla fall alla om vi har en sund dos empati i kroppen). Effekten blir att vi själva blir lite gladare. Testa själv! Sätt en penna horisontellt i munnen så att den går mellan mungiporna. Då tvingas du till ett leende, och kommer genast känna dig lite bättre. De som i experiment tittade på tecknade serier på detta sätt med en blyertspenna i mungipan tyckte det var roligare än de som kollade samma serie utan pennan i munnen. Detta klassiska experiment har gjorts om många gånger i olika varianter som alla slutar på samma sätt: de med pennan i munnen har det roligare än de som saknar pennan som tvingar dem att le. Vi gillar de som får oss att må bra. Så länge de inte går till överdrift, så länge allt detta sker på det undermedvetna planet, så vinner alltid ett leende fler vänner än en bister uppsyn.

För det andra bidrar ett leende till en positiv ”Halo-effekt”. Psykologen Edward Thorndike myntade begreppet på 1920-talet efter en studie av militärers duglighet. Han upptäckte att de verkade betygsättas på ett orättvist sätt: de som först ansågs duktiga inom ett område (t ex bra piloter) fick automatiskt högre omdömen inom andra – helt orelaterade – områden (t ex ledarskap). Han såg att det första intrycket av en person smittade av sig på omdömena av alla andra egenskaper. Ett typexempel på Halo-effekt som gått igen i alla tider är en mans längd och dess påverkan på hur man bedömer hans personlighet. Inte minst vad han är värd i lön. Man tjänar mer ju längre man är. Orättvist och irrationellt? Javisst! Livet är en enda lång räcka orättvisor. Trufferad med en stor dos irrationalitet. Get used to it! Det är arvet efter livet på savannen där längd kanske var en reell konkurrensfördel, men i det moderna samhället där vi filmar Tom Cruise på lådor för att han ska se längre ut i sina hjälteroller, är det fullständigt kokko. Idag spelar inte längd längre någon funktionell roll för vår överlevnad. Men ger ändå en fördel i alltifrån sexliv till lönekuvert för de som råkar vara lite ”resligare” än andra. Tur då att det finns en Halo-effekt som alla kan göra något åt – le mer, så lever du längre! Du kan även förlänga tiden som språkrör… Om man har nära till ett leende, så kan man ju inte vara särskilt bekymrad, då har man väl inte så mycket problem? Då är man väl snarare framgångsrik än nere för räkning? Om man kan kosta på sig ett leende så är säkert det viktiga i livet positivt? En Åsa Romson som ler, känner sig väl inte uträknad och besegrad på förhand? Nej! Hon är segerviss, och har väl därmed anledning att känna sig trygg? Hon vet säkert något som vi andra inte vet om sitt stöd inom partiet, och det skickar signaler till medlemmarna att det verkar finnas fler som stödjer henne än tvärtom. Det kan väl inte vara utan anledning? Är man osäker så väljer man att följa flocken, så den typen av indirekt självförstärkande signaler kan vara avgörande i ett läge där det står och väger. Avslöja aldrig att du känner dig svag om du står inför en duell! Utstråla alltid självförtroende och segervisshet in i det sista om du utmanas i ledarposition! Väljarna och ombuden känner omedelbart vittringen av osäkerhet. Vilket genast omvandlas till en kniv i ryggen i en sådan obarmhärtig miljö som topp-politiken.

Imorse var det alltid närmre till ett leende och skratt än till surmin och djupa suckar. Hur mycket jag än vevade om den värsta varbölden i det Miljöpartistiska såret just nu – det tyska brunkolet. Även om deras svar i den frågan fortfarande öppnar upp för fler frågetecken än utropstecken, så levererades ”svaren” med mindre rynkor i pannan än i förra veckan.

Jag är inte politisk kommentator eller Kremlolog, bara hobbypsykolog. Men taktiken att le sig genom skiten verkar i alla fall inte ha varit till deras nackdel. Några timmar senare kom nyheten att Carl Schlyter (som bara några dagar tidigare i Gomorron Sverige utnämnt det tyska brunkolet till en ”make it or brake it”-fråga för MP) inte är tillgänglig som språkrörskandidat. Efter lunch kom även beskedet från den främsta kronprinsessan – Isabella Lövin – att inte heller hon kan tänka sig bli språkrör. Så länge man inte ler vid helt fel tillfällen (bara psykopater har problem med detta) så har man mer att vinna än att förlora på att teckna en smiley med munnen.

Och hur hänger detta ihop med min tabbe imorse? Well, jag råkade säga ”Atlético Madrid är vidare till final i Champions League efter att de vann mot Bayern Munchen i andra semifinalen”. Vilket är väldigt fel. Och lite rätt. Fel att de vann matchen, det gjorde de inte då den slutade 2-1 till Bayerns fördel. Men på grund av målskillnad så var det ändå Atlético som ”segrade”. Segrade, i bemärkelsen att de gick vidare till final. Vilket ju ändå är grejen. Men jag sa ändå fel. Det kan jag aldrig bortförklara. Möjligen förklara. Jag skrev manuset på förhand med chansningen att Atlético skulle vinna med ett manus-skal där man bara behövde ersätta X med ”Atlético”. Jag hade inte tänkt på att de kunde gå vidare bara på målskillnad. Därför tittade jag inte ens på resultatet när jag kom till jobbet på morgonen och konstaterade att Atlético var finalister. Därför ifrågasatte jag inte heller mitt prefabricerade manus. Det var min ”olycka” denna morgon.

Den missen skäms jag gruvligt för. Som ursäkt kan jag bara säga att jag återigen hade det mesta av mitt fokus på MP-intervjun, lade ned mycket tid på att diskutera frågeställningar och frågeformuleringar med mina kollegor och mig själv. Pausade därför hjärnan för mycket i gryningen vad gäller detaljerna i fotbollen. Shame on me! Inte bara för att det är pinsamt i stunden att ha fel i en så enkel faktafråga som resultatet i en fotbollsmatch. På grund av Halo-effekten känd jag mig stukad hela vägen fram till intervjun med språkrören. Om det är uppenbart att jag brister i bakgrundskoll i en sådan sak som hur Bayern-Atlético slutade, hur slarvig kan man då inte misstänka att jag är vad gäller faktabitarna som rör Miljöpartiet? Min trovärdighet kring allt annat denna morgon sätts på spel av denna fadäs kring gårdagens Champions League-semifinal. Halo-effekten jobbar nämligen åt andra hållet också. På samma sätt som ett leende kan vara livlinan för ett jagat språkrör, kan en förlust som egentligen är en seger vara sänket för en programledare som missar att korrekt redovisa slutresultatet. I soundbite-branschen är vi aldrig bättre än vår senaste 15-sekunders claim to fame.

It better be good. Ett litet smajl skadar i alla fall inte.

Nu har den svagare sidan av mig vunnit igen

Jag har fått ett återfall. Jag vet att det inte är en ursäkt, men det var i ett svagt ögonblick. Det brukar vara så.

Kopplingen hade plötsligt blivit trög och det osade bränd bakelit när jag steg ur bilen vid SALK-hallen i Alvik. Jonas fick springa in till sin tennis, medan jag och Hanna skyndade iväg till verkstan innan de stängde. Jag får ett kostnadsförslag som först ser väldigt billigt ut, tills jag upptäcker ytterligare en nolla. Över 10 000 spänn! Det är väl taket, hoppas jag?

-Ja, du kanske har tur. Har du otur behöver även kopplingskulan bytas, då talar vi det dubbla…

Vår Peugeot är en trotjänare vid det här laget. Men den snart 8-åriga relationen innebär alltför ofta att jag står här vid kassan hos bilmeken och ska bestämma mig för om jag ska betala 250 kronor självriskreducering för lånebilen eller inte. Om man inte kostar på sig det råkar man ut för 12 500 kronors självrisk vid skada på bilen, istället för 2000.

bil2

-Inte för att vara säljare eller nåt, men det är surt att behöva debitera 12 500 för att nån backat in i dig på parkeringsplatsen när du var inne och handlade. Det händer inte varje dag så klart, men det har hänt.

Jag har ju lovat mig själv att aldrig mer köpa till denna självriskreducering. Heligt och högt (i en annan längre text i min kommande bok) har jag resonerat utförligt om det irrationella i ett sådant val. Sannolikhetsmässigt är det absolut inte värt 250 kronor för att försäkra sig mot en eventuell utgift på 10 500 kronor. Jag avslutade det kapitlet genom att konstatera att 250 kronor är ett grovt överpris för att slippa risken att blixten slår ned i mig just idag:

Priset är egentligen högre än så. Nu när jag förtydligat hur det ligger till, så kostar det också skammen av att inse att jag agerar irrationellt om jag tar försäkringen. Nästa gång jag ställs inför valet skall jag bara svara:  ”Nej, tack. Jag skall köra lika försiktigt med er bil som jag brukar med min, så det behövs inte”.

Jag kom ihåg den meningen. Jag försökte yttra den, men… det vred sig i magen. Den rätta vägen kändes fruktansvärt farlig. Jag borde men vill inte, verkligen inte! Magkänslan var som en molande värk så fort jag närmade mig ”NEJ”-rutan med pennan. Rösten från magen väste så lockande starkt: ”ta försäkringen…ta försäkringen, seså ge efter för din innersta känsla – ta försäkringen!”. Ikväll var det Gollum som vann. Med magnetisk kraft drogs pennan till den andra rutan och jag satte ett kryss i  ”självriskreducering – JA”.

Dyr försäkring för liten bil...

Dyr försäkring för liten bil…

Tjugo minuter kvar, sen är Jonas tennis slut och jag måste hinna handla till middag innan jag hämtar honom. Hinner inte skämmas. Hinner bara ned i lånebilen och dra iväg så fort som möjligt för att hinna lägga de sista bitarna i måndagspusslet. Då ser jag att bensinmätaren bara visar kvartsfull istället för trekvartsfullt som jag utlovats enligt lånebilskontraktet. Tar en bild som bevis och rusar tillbaks innan personalen hunnit gå.

-Kolla, den är nästan tom!

Kvinnan från kassan som ser ut som en erfaren VD-sekreterare, något lite för business-aktig look för att riktigt passa in här på bilmeken, svarar med ett överseende leende.

-Åh, men visaren är uppe nästan vid ett, noll är ju i andra änden.

Va? Jag tittar på bilden. Jo, visaren pekar ju på näst sista strecket närmast ”full”. Ursäktar mig så mycket och springer ut till Hanna som sitter kvar i bilen.

bil

-Vad var det pappa, funkar inte den här bilen heller?

-Jodå, det är pappa det är fel på bara. Jag är alldeles för stressad för att tänka klart.

Varför tog jag med den här detaljen i redogörelsen för detta återfall av ånger-aversion? För att jag vill åberopa förmildrande omständigheter. Jag vill tro att jag under lugnare omständigheter skulle ha bättre förmåga att stå emot Ringen. Den bättre sidan av mig finns där någonstans. Jakten på den fortsätter.

Nobelpristagaren i ekonomi: så mycket kostar lyckan

Idag kommer ekonomipristagaren Angus Deaton ta emot ett fint diplom, en medalj och ett löfte om att få 8 miljoner kronor insatt på kontot av Nobelstiftelsen. Hur mycket lycka kommer han få av de pengarna, egentligen?   

En sådan här kan han köpa för prissumman (bilen, inte townhouset i London!)

En sådan här kan han köpa för prissumman (bilen, inte townhouset i London!)

 

Svaret finns i hans egen forskning. I den uppmärksammade ”välbefinnande”-studien tillsammans med 2002 års ekonomipristagare, psykologen Daniel Kahneman.  

Resultatet visar att man blir lyckligare av mer pengar – men bara upp till en viss nivå. Med rubriker som ”75 000 dollar a year – beyond that, money does NOT buy happiness” har antimaterialisterna fått färska argument att lägga till tidigare forskning om tillväxt som visat att mer inte är bättre. 

Richard Easterlins forskning på 70-talet om hur BNP påverkar människors självupplevda lycka gav upphov till begreppet ”Easterlin-paradoxen”. Även om rika i ett land är mer nöjda med sina liv än fattiga, så blir varken dem eller fattiga lyckligare av att landets tillväxt ökar och därmed gör alla lite rikare. Förklaring ska vara att den lycka vi upplever av materiellt välstånd är relativ. När vi kravlat oss över nivån för att ha råd med vardagens mest nödvändiga utgifter, spelar det ingen roll att jag får råd att byta ut min gamla Skoda mot en Volkswagen när grannen samtidigt får råd att jacka upp sig från en Volkswagen till en Audi. Jag kommer fortfarande att känna samma relativa avstånd på statusskalan, eller vad man nu ska kalla det materiella kukmätandet som gör det så svårt för så många av oss att vara nöjda med vad vi har. 

Jag hade länge tröstat mig med Easterlin-paradoxen och funderat på att bli buddist eller nåt för att sluta bry mig om att det finns gamla pluggarkompisar och kollegor som idag är IT-miljardärer. Problemet är bara att jag endast sökt efter det jag velat läsa. Nu när jag intervjuat upphovsmannen själv står det klart att det finns en annan sida av lyckoslanten också. Mer pengar slutar visserligen ge mer ”lycka” efter man passerat 75 000 dollars årsinkomst (i USA), fast enbart när man ställer frågan ”hur var din gårdag?”. Under 75 000 dollars årsinkomst berättar många om jobbiga känslotillstånd: ilska, frustration, stress osv. Ju mer de tjänar, desto fler svarar att de tycker att de är rätt så nöjda med sin gårdag – att den präglades av glädje och andra känslotillstånd som gör vardagen tillfredsställande. Över 75 000 dollars-tröskeln avtar den positiva effekten.  

Under en viss inkomstnivå spelar pengar en avgörande roll för det dagliga välbefinnandet. Det behöver man inte vara Nobelpristagare för att förstå...

Under en viss inkomstnivå spelar pengar en avgörande roll för det dagliga välbefinnandet. Det behöver man inte vara Nobelpristagare för att förstå…

 
Om Deaton och Kahneman stannat där kunde vi säga att ”pengar köper lycka upp till en viss gräns”. Men forskarna ställde även frågan ”hur nöjd är du med livet i stort?”. Då visade det sig att mer pengar fortsatte göra nytta. Ju rikare, desto mer nöjd med livet i stort är man. Deaton/Kahneman sammanfattar det så här: ”hög inkomst köper livstillfredsställelse men inte lycka, och låg inkomst är associerat med både låg livstillfredsställelse och lågt emotionellt välbefinnande”. Så mycket för att bli buddist. 

Men Easterlin-paradoxen då? Den som visade att sambandet mellan BNP-tillväxt och ökat välbefinnande på nationell nivå var ett flyktigt samband, att vi snabbt faller tillbaks in i statusjaktens ekorrhjul lika olyckliga som förut. Stämmer inte den? Easterlins sifferknådande har kritiserats genom åren utan att hans rapport slutat ta sig upp till ytan igen och igen, citerad med jämna mellanrum i tidningsartiklar på temat downsizing, gröna vågen och ”så blir du lyckligare med surdegsbak och långkok”. Deaton är i sin egen bok ”The Great Escape” mycket skeptisk till Easterlins slutsatser, men när jag nu intervjuar honom nöjer han sig med att konstatera att ”Easterlin-debatten är inte avgjord än. Det är för tidigt att säga vilken sida som har rätt i den frågan”. 

Den debatten är inte slut för mig heller. Jag har en bit kvar till Nirvana.

Se intervjun med Angus Deaton om pengar och lycka här i SVTPlay)

Vad väljer du – idiotiskt eller galet?

Ekonomipristagaren Angus Deaton sågar biståndets enprocentsmål: ”galet!”. Hans Rosling sågar Deatons biståndskritik: ”idiotiskt!”. Två giganter. En av dem har fel.  

Ska man tro på den här mannen...

Ska man tro på den här mannen…

 

...eller den här mannen?

…eller den här mannen?

 
Igårkväll var jag inbjuden till Nobelstudion i SVT för att introducera mitt reportage om Angus Deaton, den fryntlige skott-britt-amerikanen med professorsfluga som på torsdag tar emot Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ja, det heter så mycket, och man får inte kalla det ”Nobelpriset i ekonomi” för då får man alla naturvetartalibaner på sig som tycker att: 

1. ekonomi är minsann ingen vetenskap 

2. Riksbankens inkuppade pris (1968) är inget riktigt Nobelpris

Låtom oss kalla det ”ekonomipriset”. 

Inbjuden för att kommentera årets ekonomipris var Hans Rosling. Professor i internationell hälsa vid KI, folkbildare om världens tillstånd och utveckling och på senare tid – allmän guru. Han såg inslaget vid genrepet inför sändning och man kan sammanfatta hans spontana kommentarer med ett ord: ”idiotiskt”. 
 

En skeptisk pose...


En skeptisk pose…


Rosling tycker Deaton är ute och cyklar när han kritiserar långsiktigt bistånd för att på sikt riskera göra mer skada än nytta. Deaton kritiserar det svenska enprocentsmålet som han menar är ”galet” (eller ”crazy” som han uttrycker det) då det lägger fokus på vad vi vill ge istället för vad folk i länderna faktiskt behöver och vad som gör nytta (mer om Deatons resonemang ser du här, och läser om här). Rosling tog flera exempel på bistånd som han menar är avgörande för att ett fattigt land ska kunna få hjälp att bekämpa sjukdomar och epidemier som står i vägen för dess utveckling. Han tycker dessutom att Deaton förenklar och generaliserar för mycket. Deaton, som vinnlägger sig om att vara noggrann med siffrorna, hade inte hållit med.
Det hade varit kul att se dem mötas. Två siffernödrar i en ultimate challenge om vem som har bäst exempel på bistånd som funkar/inte funkar. En battle som hade kunnat bli väldigt utbildande. Möjligen även underhållande. Men nu blir det inte så, då Rosling inte ska på Nobelfesten i år. Så vi får hålla tillgodo med två tunga namn som säger emot varandra, en efter en. Med till synes helt oförenliga ståndpunkter. 
Eller? Skulle det gå att bryta ned respektive sidas argumentation i atomer så att det gick att bygga molekylära broar mellan dem? Igårkväll var det i alla fall inte läge för det. Själv fick jag ta emot kritik för rubriken som vi satte på en av artiklarna jag skrev om Deaton. Media är ute och fördummar nu igen, tyckte Rosling. 

Vem ska man då tro på? Nobelprist… förlåt, ekonomipristagaren eller den folkkäre professorn? Svårt att ha någon egentlig uppfattning om man inte kan biståndsvärlden och varit ute i fält i fattiga byar i Indien eller Moçambique (som Deaton respektive Rosling har). Då är det tough shit. Då har man bara titeln, retoriken, slipsen och utseendet att gå på för att bilda sig en uppfattning om vem som är mest trovärdig. Kanske inte det bästa bedömningsunderlaget. Men det finns en ännu starkare påverkansfaktor som smyger i bakgrunden: ens värderingar och politiska hemvist. 

Är man höger så läser man kanske Svenskans ledarsida för att få sin världsbild bekräftad, är man vänster är det snarare Dagens ETC som bekräftar den. Sällan utmanar man sig genom att tvinga sig se världen genom ett par andra glasögon. Det är tryggt och bekvämt att bekräfta det man redan vet. Den snuttefilten släpper man inte i första taget. Tänk vad som skulle hända annars: om du helt plötsligt kom på dig själv med att hålla med någon från motståndarlägret i en fråga, då tvingas du inse att du kanske måste omvärdera en hel del andra ställningstaganden. Det är ju jobbigt. Du kanske till och med måste erkänna att du själv haft fel tidigare. Usch.

Nej, ska det vara trångt i åsiktskorridoren, så vill jag åtminstone hålla mig kvar i min egen! Men då blir det inte så många nya dörrar som öppnas. I biståndsfrågan skulle jag tro många reflexmässigt faller tillbaka i sin höger/vänster-tillhörighet och frågar den politiska kompassen vad man bör tycka. Den ger snabbt ett svar som gör att man automatiskt lyssnar mer på Deaton eller Rosling. Även om ingen av dem i övrigt är starkt uttalat hit eller dit. Deaton är i en amerikansk kontext snarast vänster, och Rosling säger sig vara ”genetiskt socialdemokrat”. Vilket ju ändå inte är ljusår ifrån. Men traditionellt sett låter det mer höger att kritisera bistånd, och det låter mer vänster att försvara det. Och den som har det undermedvetet inprogrammerat i sig, slår dövörat till när motståndarsidan talar. 

Är jag hård och generaliserande nu? Ja, men så är jag ju också journalist. Målar världen i svart och vitt och drar alla över en kam, och allt det där. Det kanske är jag som är den största idioten?

Svart fredag i Sverige

 

Köpdjävulen har dig snart i sitt våld!

Så klarade jag mig igenom denna svarta fredag. Denna nödens höst 2015. Det enda det finns i överflöd av just nu är fruktan, uppgivenhet och sorg. Denna fredag, den 27:e November 2016 kan på intet sätt mäta sig med fredagen den 13:e för två veckor sedan då 130 människor skjöts ihjäl i Paris. Ändå är det denna fredag vi talar om som ”Black Friday”. Nu har den amerikanska shoppingfrossan kommit till Sverige på riktigt. Mailboxen svämmar över av företag som erbjuder någon % rabatt just idag. Reklambladen i brevlådan är svarta i bakgrunden och hetsar till att hänga på låset vid midnatt för att inte missa något av de fina erbjudanden som bara ska gälla idag…
Robotdammsugaren har just utlysts till ”Årets julklapp”. Sverige håller på att stänga sina gränser för flyktingar, Ryssland är på kollisionskurs med Natolandet Turkiet efter nedskjutet stridsplan, Bryssel är på helspänn i väntan på terrordåd som det i Paris – där det snart ska börja ett klimatmöte som ingen tror ska kunna göra så stor skillnad. Raka spåret mot domedagen. Men det kommer i alla fall vara ett rent helvete vi hamnar i. Vi har ju robotdammsugaren!

Expressens förstasida larmar:

”BLACK FRIDAY – VARNINGEN NÄR DU HANDLAR IDAG – POLISENS 5 RÅD”.

Innan jag besviket upptäcker att det bara är en gammal artikel om hur man undviker lurendrejare på nätet, föreställer jag mig att det handlar om hur man ska undvika att bli nedtrampad av en köpfrossande mobb som löper amok på varuhuset. Jag är präglad av skräckbilderna jag sett på Youtube av hur det gick till ifjol i Storbritannien när Black Friday drabbade britterna. Jag vet inte hur det var när folk slogs om de sista livbåtarna på Titanic, men det måste varit något i närheten av de primala reaktionerna man ser i det klippet.
”Black Friday” har i många år varit en stor shoppingdag i USA. Sedan början av 00-talet den viktigaste dagen på året för handlarna. Dagen efter den stora helgen Thanksgiving, en klämdag som kommit att bli inofficiell helgdag, är den del av en långhelg som ligger bra till i början av julhandeln. Handeln har mer och mer gjort ett event av den, och namnet syftar på att denna dag skulle vara den då många handlare går från ”rött” till ”svart” i räkenskaperna. Ifjol kom ”Black Friday” till Europa på riktigt, och i år verkar handeln i Sverige hakat på jippot på bred front. Återstår att se hur många kunder som nappar på grejen. När jag försökte gå in på några näthandlare precis efter midnatt var många av sajterna nere. Samtidigt var det väldigt lugnt på den hemelektronikhandel med ”Black Friday”-kampanj jag besökte i eftermiddags. Som vilken vardag som helst där. Ännu har vi nog en bit att gå innan folk svimmar i trängseln här hemma. Det tar nog ett par år innan konceptet satt sig så pass att det kan konkurrera med vår egen traditionella ”Black Friday” – mellandagsrean.
Om jag vore handlare skulle jag göra allt för att etablera ”Black Friday” i Sverige. Det är en genialisk idé. Det anspelar på en av den ekonomiska psykologins mest grundläggande faktorer för att få folk att vilja konsumera: knapphetens begär. Om erbjudandena verkligen bara gäller i 24 timmar, under denna enda fredag, då skapas en känsla av ”nu eller aldrig” som stressar fram oöverlagda beslut. Det är långt ifrån alla erbjudanden som är unikt bra, ofta de vanliga ”extrapriserna” med gula lappar som i hetsen slinker med som något man borde passa på att köpa (innan det tar slut). Lägg därtill att många andra kunder rusar in på samma gång och med sin blotta närvaro signalerar att allt i butiken är eftertraktat, så blir det inte lättare att fatta rationella köpbeslut. Ju färre exemplar av varan det finns att köpa, desto mer värdefull uppfattas den. Allt sammanväget, konceptet ”Black Friday” är köpdjävulens påfund för att få folk att köpa saker de inte behöver, bara för att de inte vill missa chansen att göra ett fynd.

Jag klarade mig idag. Mitt enda besök till ett ”Black Friday”-ställe var återköpsavdelningen på Elgiganten där jag lämnade tillbaka en tidigt inköpt julklapp som nu råkade vara billigare – just denna ”Black Friday” – hos en konkurrent på nätet. Jag sparade några hundralappar på kuppen. Och fick en kort paus från tanken på flyktingarna, världsfreden och terrorn. Det talas just nu om behovet av ”andrum” i Sverige. Jag tror precis vi fick det, denna svarta fredag.

UPPDATERING: Det visar sig att det gick desto vildare till under ”Black Friday” på andra håll i landet. På ÖoB uppstod enligt GP panik på fredagskvällen när kunderna fick reda på att det bara fanns ett begränsat antal vattenkokare till salu för 10 kr. Människor knuffades , slogs och blev nedtrampade. En kund beskriver det som ”en zombie-apokalyps”.

Här kan man följa hur många människor som omkommer och skadas under ”Black Friday”-tumult I USA. När är det dags för en svensk version?

Dags för det fula Nobelpriset

Kemipriset delas ut 2014. Lite finare än ekonomipriset? © Nobel Media AB / Photo: Alexander Mahmoud

Kemipriset delas ut 2014. Lite finare än ekonomipriset? © Nobel Media AB / Photo: Alexander Mahmoud

Idag är det dags för Nobelprisens mobbade ankunge. ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” ska tillkännages igen. Som vanligt dyker prisets kritiker upp i förväg och påminner om att det inte är ett äkta Nobelpris (fanns inte i Nobels testamente), att ekonomi inte är en riktig vetenskap (den ska i alla fall inte komma och jämföra sig med de fina naturvetenskaperna), och att det bara går till äldre män vid amerikanska prestigeuniversitet (på så vis är det likt de ”finare” priserna i fysik, kemi och medicin).

Den här gången går statsvetaren Bo Rothstein i en debattartikel så långt att han uppmanar till att sluta dela ut priset som ”verkar i strid mot Alfred Nobels testamente” då ekonomiutbildning bidrar till att göra folk korrupta!

Det är det bespottade priset. Den objudne kusinen som klär upp sig så fint men ändå hamnar vid barnbordet på släktmiddagen. Ekonomkåren har heller inte gjort mycket för att försvara sig. De känner väl sig fortfarande stukade av finanskrisen som kom som en överraskning och har fullt upp med att förstå vad tusan egentligen håller på att hända i världsekonomin där nollränta verkar vara det nya svarta. Men de har råd att sträcka på sig och lyfta fram de delar av ekonomivetenskapen som förnyar vår syn på ekonomiforskning.

De senaste åren har beteendeekonomer tagit in psykologin i ekonomin och visar att människors verkliga agerande är mer intressant än abstrakta antaganden som mest finns till för att ekvationerna ska gå jämnt upp i ekonomernas matematiska modeller. Den gamla skolan med teorin om rationella förväntningar (Homo Economicus) där människor antas vara helt känslokalla vandrande kalkyblad som bara bryr sig om maximal ekonomisk vinning i alla lägen håller på att bytas ut mot en mer mänsklig modell av människan som ekonomisk beslutsfattare. Med känslor och temperament. Med osjälviskt agerande som kan vara fullt rationellt, bara man vidgar perspektivet på vad som är viktiga drivkrafter för människor. Beteendeekonomerna nöjer sig inte med att göra experiment för att se hur folk väljer olika beroende på hur man riggar förutsättningarna, de tittar numer också in i hjärnan bokstavligt talat. Inom det nya området neuroekonomi använder man flitigt magnetröntgenkameror för att identifiera de delar av hjärnan som aktiveras vid olika ekonomiska beslut. Vid neuroekonomiska experiment har forskarna på det här sättet bland annat lyckats förutspå vilka beslut deltagarna kommer fatta innan de själva ens blivit medvetna om att de fattat ett beslut (vilket i sig väcker en rad filosofiska frågor om den fria viljan!). Det är en så pass ny forskningsgren att den nog får vänta ännu några år innan den ser sin första pristagare. Men det är inte helt otroligt att priskommittén väljer att lyfta fram ytterligare någon av de numer relativt etablerade beteendeekonomerna som faktiskt revolutionerar ekonomisk vetenskap. Då skulle österrikaren Ernst Fehr vara ett rättvist val (ursäkta ordvitsen…).

Klockan 13 idag får vi veta om priskommittén tar ytterligare ett steg i riktningen mot att tvätta bort ekonomkårens rykte om sig att vara ett gäng känslolösa räknenissar som ”kan räkna ut priset på allt, men inte vet att uppskatta värdet i någonting”.

Se tillkännagivandet av ekonomipriset live 12.55 på SVT Play / SVT1

Därför borde Bo Rothstein plugga ekonomi.

Ur skolboken

Ur skolboken ”Neuroeconomics” (Glimcher/Fehr)

Imorgon delas ”Nobelpriset i ekonomi” ut. Det som inte är ett äkta Nobelpris. ”Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” fanns inte i Nobels testamente, utan instiftades 1968 av Sveriges Riksbank. Inte för att provocera 68-rörelsen, som man kunde tro, utan för att fira världens äldsta riksbanks 300-årsjubileum. Den åttonde att motta priset var de marknadsliberalas husgud Milton Friedman 1976. Vilket fick många arvtagare till 68 att se rött. Sedan dess provocerar priset politiskt med jämna mellanrum. Och som en höstperenn brukar en debattartikel om prisets förkastlighet dyka upp så här års. Den här gången är det statsvetaren Bo Rothstein som tycker priset borde avskaffas för att det uppmuntrar till korruption!

Rothstein hänvisar till forskning (tyvärr ingen källhänvisning i debattartikeln) som menar att de som studerar ekonomi blir mer korrupta i sitt sinnelag än de som pluggar annat på universitetet. Han toppar med en färsk studie av amerikanska politiker, enligt vilken de som studerat ekonomi begår fler korruptionsbrott. Med tanke på det lilla underlag som ligger till grund för den studien, känns slutsatsen svajig.

Men även om just denna citerade forskning inte räcker till för att dra slutsatsen att ekonomistudier korrumperar, finns det något provocerande kittlande i resonemanget som inte känns helt långsökt ändå. Det finns studier som mätt hur egoistisk man blir bara av att tänka på pengar. Och det blir man, tydligen. Jag tänker också på vad  som hitintills genomsyrat ekonomiutbildningarna världen över: tron på ”Homo Economicus”. Bilden av människan som en superkalkylerande rationell egomaskin vars enda mål är att söka maximal ekonomisk avkastning för egen vinnings skull, 24/7. Det är också det som är Rothsteins angreppspunkt. Och kritikerna av ”Homo Economicus” har rätt i att väldigt mycket av ekonomiforskning har förhållit sig alltför fyrkantigt till antagandet om ”rationella förväntningar” alltför länge.

Men, och detta är det stora ”men” som Rothstein bör stanna upp och fundera vid. Om det nu stämmer att de som går på Handels blir mer korruptionsbenägna än de ädla studenterna på statsvetarlinjen, så borde man väl snarare ifrågasätta doktrinen (vad som är på modet att lära ut) än disciplinen (området som beforskas). Ekonomi handlar i grunden om hur man fattar beslut under knappa resurser. Det är således mycket mer av en beteendevetenskap än vad man traditionellt har ansett det vara. Det har varit för mycket Excel och för lite psykologi i ekonomiforskningen. Men det håller på att ändras. ”Nobelpriset i ekonomi” gick redan 1978 till Herbert Simon som ifrågasatte ”Homo Economicus”-tron med sitt bidrag om människan som en beslutsfattare med begränsad rationalitet. När psykologiprofessorn Daniel Kahneman tilldelades priset 2002 var det verkligen spiken i kistan för de som hävdat att ekonomi bara är något för känslokalla räknenissar. 2013 fick sedan beteendeekonomen Robert Shiller priset. Visserligen tillsammans med Eugene ”marknaden är perfekt” Fama vars syn på marknadsaktörernas rationalitet är på direkt kollisionskurs med Shillers resonemang om hur bubblor uppstår. Men det delade priset kan ses som ett tecken på att priskommittén inser att ekonomisk vetenskap är långt från slutstationen. Vi befinner oss i en dialog mellan olika doktriner, som kanske i slutändan går att förena på något sätt. En dialog som kunskapsmässigt för oss framåt om vi motstår frestelsen att tro på universallösningar och generalteorier inom ekonomivetenskapen.

Den ”Homo Economicus” som Rothstein menar förpestar sinnet på alla stackars ekonomistuderande världen över som bara väntar på att gå ut sin MBA-utbildning för att korrumpera börsbolag och statsförvaltning, den mannen håller redan på att dödas av en växande del av ekonomkåren. Med gott eldunderstöd av Vetenskapsakademins kommitté för utdelandet av ekonomipriset. Det ska imorgon bli intressant att se om de fortsätter att ge cred åt denna nya skola inom ekonomivetenskap med beteendeekonomer som inte bara lyssnar nyfiket på vad psykologer och socialantropologer har att säga om mänskligt beslutsfattande, utan även på senare tid tränger in i hjärnan för att studera vad som händer i nucleus accumbens och vår prefrontala cortex när vi väljer att köpa en ny mobil snarare än att stoppa undan mer pengar till pensionen. Inom forskningsområdet ”neuroekonomi” tas nu nästa steg att vidga fältet för vad man kan kalla ekonomivetenskap. Med konkreta experiment där magnetröntgenkameror spelar stor roll i studerandet av hur beslutsfattandet ser ut i hjärnan, är fokus på hur människor verkligen agerar och varför, snarare än hypoteser om hur människan kan förväntas agera i teorin.

En framstående forskare inom området beteendeekonomi och neuroekonomi är österrikaren Ernst Fehr. Han har bland annat studerat när och hur människor styrs av rättvis fördelning som rättesnöre för ekonomiska  beslut. Hans forskning ifrågasätter den gängse modellen av människan som en solospelande individualist som roffar åt sig allt hen kan:

”By now we have substantial evidence suggesting that fairness motives affect the behavior of many people”. 

Det går att mäta i form av hjärnaktivitet ned på molekylär nivå. Denna tvärvetenskaplig ekonomiforskning konstaterar att byggandet av tillit och gemenskap är grundläggande för ekonomiskt välstånd i samhället. I allra högsta grad i Alfred Nobels anda. Ekonomi är så mycket mer än kostnads/intäktsanalyser och ekonomiforskning är så mycket mer än klassisk nationalekonomi. Kanske skulle priskommitén passa på att ge ett rättvist pris till Fehr för att uppmärksamma denna utveckling? Då kanske till och med Bo Rothstein skulle bli sugen på att plugga ekonomi.

(Läs här en ambitiös dissekering av Rothsteins argument på Ekonomistas-bloggen, samt Rothsteins lika omfattande svar på kritiken i kommentatorsfältet nedanför)

Jag bytte kassakö – du kan aldrig ana vad som hände sen…

  Typiskt, jag valde fel kassa igen! Något strulade för kunden längst fram i kassa 5 på IKEA. Först såg det ut att gå snabbt, och ställa sig längst bak i kön till kassan bredvid var inget alternativ. Men det drog ut på tiden. På tiden. På tiden… 

Jag började överväga att byta kassa. Men något starkt höll mig tillbaka. Inte skulle jag väl ha stått i den här kön och väntat förgäves? Tänk om det lossnar precis när jag bytt kö? Nä, bäst att stå kvar. 

Fortsatte vänta. Och vänta. Och vänta…

Men så grep förnuftet tag om mig till slut: inte tänka på den tid du redan lagt ned (”sunk cost” på ekonomisk-psykologiskt språk), tänk bara framåt! Vilken kassa verkar gå snabbast? Jag bytte. 

Kvar fanns bara dragningskraften från den andra psykologiska magneten som hållit mig tillbaka: oviljan att riskera att ångra sig i efterhand (”regret aversion”). Nog så stark. Stod i nya kön och hoppades nu att de som stod kvar i den gamla skulle få vänta länge. Ta nu god tid på dig kassören, red ut alla detaljer ordentligt med högkvarteret innan du kan ge kunden rabatt för repan eller vad det nu var de dividerade om… Ta god tid på dig!

Så irrationellt. Den gamla köns hastighet påverkar ju inte hur snabbt jag nu kommer fram. Är min hjärna från stenåldern, eller?

Ja. Precis som allas våra innanmäten. Homo Sapiens på utsidan – Cro Magnon på insidan. Men jag agerade till slut rätt i alla fall. I teorin. I praktiken hade jag otur denna gång. Strax efter jag lämnat första kön lade han på luren och började ta betalt. 

Det är inte lätt att vara rationell.